I fredags hoppade jag och Daniel ut från Lowy Building vid 2 tiden för att ta oss ner till stan. Det var läge att kolla in George och Pitt Street i dagsljus innan vi klockan 5 skulle hämtas av Mojobussen. Mojobussen är en buss som tar dig på Mojosurfning. Och oj vilken mojosurfning det blev. Även annat mojo förekom: mojomat, mojokaffe, mojosol och mojodormrooms.
Vi visste inte riktigt var vi skulle eller hur lång tid det skulle ta. Tjejerna sa att det skulle ta typ 3 timmar iaf. Jag trodde inte en sekund på dem, "men seriöst, vi kan ju inte åka 3 timmar till ett ställe och vara där en helg, det är ju för långt bort". Men 7,5 mojotimmar senare rullade vi in på parkeringen, vi hade äntligen kommit fram till mojolägerbasen. Vart lägret var skulle vara en "överraskning" och stod inte på våra biljetter, men uppenbarligen hade jag inte fattat att en överraskning kunde ligga 7,5 mojotimmar bort.
Vi hade iaf körts till Crescent Head. Det är ett litet ställe halvvägs till Brisbane eller Byron Bay, hur man nu vill se på det. Stranden i princip orörd och hur lång som helst. Fina vågor. Fin sand. Surfning är ju, utan att överdriva, det bästa tidsfördrivet man kan syssla med. Utan att veta ordet av hade 4 timmar gått på lördagförmiddagen.
Lunchen och alla andra mål lagades av mojoledarna som oftast verkade höga som hus, men var rätt trevliga. De kunde laga god mat iaf, färska råvaror och frukt. Vi fick iofs kanga-banga-korv (australiensisk konstigt smakande korv) på lördagkvällen vilket inte var en hit, men vi fick mojokött också, så kvällen var rätt så räddad matmässigt.
Ännu ett surfpass på lördageftermiddagen. Denna gång med lite svårare brädor. Fortfarande väldigt "foamiga" och lättflytande men de var iaf inga pråmar som de jag och Daniel fick på förmiddagen. Jag och Daniel fick plocka fram våra allra vassaste balansskills. Vi och tjejerna är nu självklara deltagare i nästa års world surf tour.
Lördagkvällen under stjärnorna, tillsammans med ett amerikanskt gäng collegestudenter. De var säkert 30 st och kände varandra väldigt bra, så vi 4 och den ensamma tysken Lars fick försöka så oss in i deras gemenskap bäst vi kunde.
På bussen på vägen hem i söndags såg vi självklart Blue Crush för att bloda ner surftanden lite extra! Surfaren som körde bussen hade ungefär 10 ord i sitt ordförråd per samtal. Han var tvungen att ladda om väldigt länge för att hitta nya ord och fraser för att säga nåt. Exempel när vi skulle stanna för kvällsmat på hemvägen: (ungefär såhär) "Hi...Is everybody awake.....waaake up...yeeeaaaahhh, we are gonna have dinner...soooo....yeeeaaaahhh, eat something and....yeeeaaahh, eat and.....yeeahhhh, be back in 30 minutes...yeeeaaahh." eller på vägen dit när vi stannade för att köpa sprit/vin "yeeeaaaah....we will have a stop and....yeeaaahh...you can buy your liqour....or alcohol....whatever you call it....yeeeaaaahhhh....seee you in.....20 minutes...yeeeaaahhhh".
Tänk er att alla "......" är utdragna pauser där man verkligen känner att den som pratar tänker så att det knakar. Det var så sjukt kul att jag inte visste var jag skulle ta vägen när han började prata. Men han var snäll så...all is good. Helgen var supergrym och jag skulle kunna åka till Crescent Head om och om igen...so.....yeeeaaahh...see you there...yeeeaahhh.
onsdag 24 mars 2010
tisdag 23 mars 2010
måndag 15 mars 2010
Du underbara soluppgång
Jag har just läst Lottas tillbakabit på Facebook, vi ska tydligen få vinterregn och uschligt väder här i Sydney i vinter. Det låter lite schletet faktiskt. Men som tur är har ingen annan här hört talas om den mardrömsvintern, så jag hoppas det blir som alla tidigare vintrar med varma och soliga dagar och frostiga mornar. Precis som mornarna i våraktigt Miami Beach. Tänk er att ni plockar på er shortsen och en hoodie, drar upp kedjan långt upp. Går utanför dörren. Ser utandningarna bli till kondens. Traskar över till frukostcafét rakt över gatan. En timme senare har solen sakta kommit fram och värmt upp hela Clovelly Road. Då tas hoodien av för att blotta det vita wife-beater-linnet man har haft på sig hela tiden, det har känt sig lite instängt där under hoodien och nu får det äntligen komma fram.
Ja, detta är verklighet snart. För tillfället sitter jag och fantiserar om var i sydney man ser den vackraste soluppgången. Vi (kanske bara jag när det väl kommer till kritan) ska hyra cyklar någon helg snart och åka upp till Watsons Bay för att kolla på den. Det känns som en lyckad start på en helg. Det pirrar i morgonsinnet när jag tänker på det. Blir det lyckat får ni se en bild på det. Men först ska vi åka på surfkurs med Mojosurf och bli surfduches.
På seende åter
//Oskar
Ja, detta är verklighet snart. För tillfället sitter jag och fantiserar om var i sydney man ser den vackraste soluppgången. Vi (kanske bara jag när det väl kommer till kritan) ska hyra cyklar någon helg snart och åka upp till Watsons Bay för att kolla på den. Det känns som en lyckad start på en helg. Det pirrar i morgonsinnet när jag tänker på det. Blir det lyckat får ni se en bild på det. Men först ska vi åka på surfkurs med Mojosurf och bli surfduches.
På seende åter
//Oskar
söndag 14 mars 2010
Bilduppdatering
Det är självklippning som gäller i en dyr stad.
Passivt agressivt är Ingrids gebit.
A bed for four.
Vi hittade en gammal vän på Sydney Aquarium
Australiensisk korv är supervidrig
Det är mycket asiater här, därför har de satt upp instruktioner till toaletterna. Det är daniels teori, den låter rätt rimlig.
Min arbetsplats där jag sitter och filosoferar om dagarna.
När jag blir trött är det bara att titta ut och se på folket som njuter av solen.
onsdag 10 mars 2010
Några pixellipiex
King Street i solnedgången efter jobbet en fredag.
I det gröna huset bakom mig jobbar jag och Daniel.
Grotesk bild/logga för cancer institutet i Lowy buildning.
Evakueringsfrukost klockan 7 på morgonen en söndag efter att ha kommit hem från Coogee klockan 03.30 natten innan.
Här är vi lyckligt ovetandes om att ingrid om 8 timmar kommer härja upp oss till Newtown för tsunami-frukost.
måndag 8 mars 2010
Beskrivning av projektet på ren svenska
Förklaring för nära och kära av vad vi sysslar med egentligen
Kroppen består av ett ofantligt antal celler av flertalet typer (ex hudceller, hjärtceller, tarmceller, hjärnceller och blodkärlsceller). Cellerna har precis som kroppen i stort ett skelett. Detta skelett bildas av något som heter aktin och mikrotubli. De kan ses som motorvägar som både håller cellen stabil och gör den rörlig samtidigt som de är transportvägar för saker som skall flyttas från plats A till plats B. Mikrotubuli är väldigt viktigt för att cellen skall kunna dela sig (=mitos) och för att den skall kunna utsöndra produkter (=exocytos). Längs cellens skelett åker små proteiner, de kan ses som motorer, som driver transporten av olika ämnen som inte själva kan ta sig någonstans. Kinesiner är just sådana motorer. Kinesinerna är indelade i olika undergrupper, av vilka jag studerar Kinesin-II-undergruppen. Dessa transporterar saker först och främst i riktning från cellkärnan mot utsidan av cellen. I denna riktning transporteras allt som skall utsöndras från cellen.
Apolipoprotein E (ApoE) är ett protein som spelar roll vid Alzheimer’s sjukdom och det skyddar även mot uppkomst av atheroskleros (åderförfettning/”åderförkalkning”). ApoE produceras av cellerna och behöver transporteras från cellens inre till utsidan. Genom vilka vägar detta sker är ännu inte helt klart, varför denna forskning nu pågår för fullt. Åderförkalkning är en gammal och felaktig term, man vet nu att sklerosen (=förhårdnaden) inte är förkalkning av kärlen utan fettinlagring, därav den nyare och mer korrekta termen åderförfettning. Atheroskleros kan ge en rad olika händelser: härtinfarkt, stroke, fönstertittarsjuka och något som kallas vaskulär demens. Vaskulär demens är bara en undergrupp till demens som kan ha ett flertal olika orsaker. Har man någon gång hört att åderförfettning ger demens så är det den vaskulära demensen man syftar på.
Begreppet demens innebär inte enbart sämre minne, utan att hela kognitionsapparaten sviktar (språk, planering, vardagliga sysslor), varför inte demens ska förväxlas med vanligt åldrande som medför något sämre minne. Risk för vaskulär demens i all ära av atheroskleros men i dagens samhälle är risken för hjärtinfarkter, stroke och fönstertittarsjuka mer framträdande. Alzheimer’s sjukdom (en demenssjukdom skild från de vaskulära demenserna) har ett sjukdomsförlopp kopplat till ApoE som inte har med fettinlagring i kärlen att göra. Man kan förenklat säga att en viss typ av ApoE behövs för att städa upp i hjärnan, och om städningen inte fungerar som den ska finns risk för att Alzheimer’s sjukdom drabbar den personen.
Mitt mål med denna studie är att försöka klargöra vilka vägar ApoE använder sig av inuti den cellen där det bildas, för att sedan utsöndras. Då kinesinerna i Kinesin-II-undergruppen är involverade i utsöndring av en rad olika cellprodukter, är det viktigt att undersöka om även ApoE utsöndras genom dessa proteiner. Kan ApoE:s utsöndringsvägar klarläggas (och senare även stimuleras till att öka utsöndringen) kan det ligga till grund för förebyggande av de sjukdomar jag nämnt.
Kroppen består av ett ofantligt antal celler av flertalet typer (ex hudceller, hjärtceller, tarmceller, hjärnceller och blodkärlsceller). Cellerna har precis som kroppen i stort ett skelett. Detta skelett bildas av något som heter aktin och mikrotubli. De kan ses som motorvägar som både håller cellen stabil och gör den rörlig samtidigt som de är transportvägar för saker som skall flyttas från plats A till plats B. Mikrotubuli är väldigt viktigt för att cellen skall kunna dela sig (=mitos) och för att den skall kunna utsöndra produkter (=exocytos). Längs cellens skelett åker små proteiner, de kan ses som motorer, som driver transporten av olika ämnen som inte själva kan ta sig någonstans. Kinesiner är just sådana motorer. Kinesinerna är indelade i olika undergrupper, av vilka jag studerar Kinesin-II-undergruppen. Dessa transporterar saker först och främst i riktning från cellkärnan mot utsidan av cellen. I denna riktning transporteras allt som skall utsöndras från cellen.
Apolipoprotein E (ApoE) är ett protein som spelar roll vid Alzheimer’s sjukdom och det skyddar även mot uppkomst av atheroskleros (åderförfettning/”åderförkalkning”). ApoE produceras av cellerna och behöver transporteras från cellens inre till utsidan. Genom vilka vägar detta sker är ännu inte helt klart, varför denna forskning nu pågår för fullt. Åderförkalkning är en gammal och felaktig term, man vet nu att sklerosen (=förhårdnaden) inte är förkalkning av kärlen utan fettinlagring, därav den nyare och mer korrekta termen åderförfettning. Atheroskleros kan ge en rad olika händelser: härtinfarkt, stroke, fönstertittarsjuka och något som kallas vaskulär demens. Vaskulär demens är bara en undergrupp till demens som kan ha ett flertal olika orsaker. Har man någon gång hört att åderförfettning ger demens så är det den vaskulära demensen man syftar på.
Begreppet demens innebär inte enbart sämre minne, utan att hela kognitionsapparaten sviktar (språk, planering, vardagliga sysslor), varför inte demens ska förväxlas med vanligt åldrande som medför något sämre minne. Risk för vaskulär demens i all ära av atheroskleros men i dagens samhälle är risken för hjärtinfarkter, stroke och fönstertittarsjuka mer framträdande. Alzheimer’s sjukdom (en demenssjukdom skild från de vaskulära demenserna) har ett sjukdomsförlopp kopplat till ApoE som inte har med fettinlagring i kärlen att göra. Man kan förenklat säga att en viss typ av ApoE behövs för att städa upp i hjärnan, och om städningen inte fungerar som den ska finns risk för att Alzheimer’s sjukdom drabbar den personen.
Mitt mål med denna studie är att försöka klargöra vilka vägar ApoE använder sig av inuti den cellen där det bildas, för att sedan utsöndras. Då kinesinerna i Kinesin-II-undergruppen är involverade i utsöndring av en rad olika cellprodukter, är det viktigt att undersöka om även ApoE utsöndras genom dessa proteiner. Kan ApoE:s utsöndringsvägar klarläggas (och senare även stimuleras till att öka utsöndringen) kan det ligga till grund för förebyggande av de sjukdomar jag nämnt.
tisdag 2 mars 2010
Bilder
Vår balkong med morgonsol.
Vardagsrummet i lägenheten vi hyr.
Vi besökte en park där det fanns dinosaurier. Ingrid försökte fånga en på kort, men de var rätt skygga av sig.
Skyline från Circular Quay.
Efter regn kommer promenad, sen ännu mer regn.
måndag 1 mars 2010
Evakuering
Lördagen började tidigt för mig med skype-date och altanstädning. Jag har skrivit förut att mannen vi hyr av är en riktig skitgris, och det står jag fast vid. Det var äckligt och väldigt mycket ingrodd skit. Efter rengöring hade vi helt plötsligt världens finaste frukostbalkong med morgonsol.
Klockan tolv tog vi oss ner till Bondi Beach och kände oss rätt hemma där. Vi kände att detta liksom var vår grej. Iofs var det lite för lite vågor för min smak. Vi tog med body-boarden och testade på det. Jag och Danne kände genast att vi var vänner med vågorna, vi behöver inga surflektioner. Vi behöver inte ens surfa, vi anser att vi kan det redan. Been there done that. Nu återstår bara att köpa en surfbräda som väggdekor till Linköping. Nädå, vi är nog rätt kassa på att surfa så vi ska ta några kurser inom några veckor hade vi tänkt.
Vid fem drog vi oss hemåt för att senare på kvällen gå på Sydney Mardi Gras, en gayparad som folk vallfärdar till från hela världen. Det är en jättehändelse här i Sydney, och hela paraden bevittnas av otaliga Sydneybor. Vi missade tyvärr detta. Det började vid Bondi Beach…vi hoppade på fel buss, åkte åt helt fel håll. Kom ut till världens svensson-förort där vi fick gå av vid ändhållplatsen och vänta tills någon buss kom för att hämta upp oss och åka tillbaks. Vi hade kommit upp till Watson’s Bay, inloppet till Sydney harbour. Hemresan tog 2 timmar istället för trekvart. Väl hemma började vi laga mat och helt plötsligt var klockan nio. Vi skippade alltså ofrivilligt paraden, men bestämde oss för att gå ut i vårt gamla område, Coogee. Taxi dit, uteservering, dans, uteservering, dans, prata med ryss, taxi hem, lite mat klockan halv fyra på morgonen.
06.30 HÖRRNI DET ÄR EN TSUNAMI PÅ VÄG!!! Men shit, vad händer tänkte jag. Ingrid hade fått sms o samtal från släkten som sade att det hade varit jordskalv i Chile och en tsunamivåg var på väg mot oss. Ingrid irrar runt och funderar på vad vi ska göra. Efter hätska samtal med släkten tar hon 07.30 beslutet om evakuering av lägenheten. ”Var är kartan, jag måste ringa taxi som tar oss härifrån”. Ingrid bestämde sig för att evakuera oss till Sydneys gaykvarter. Ganska så slitna klockan 8 på söndagsmorgonen efter 3 timmars sömn trampar vi runt helt ensamma på Sydneys gator, inte en kotte är uppe. Vi satte oss på ett café och åt frukost. Efter 3 timmar tog evakueringschefen beslut om att det var säkert att åka hem igen. Ingenting har hänt här och det verkar inte heller bli några problem i Sydneytrakten.
Idag har vi gjort något stort. Bestämt påskplaner. Vi ska åka uppför kusten och gå på Byron Bay Blues & Roots Festival. Och vem headlinar festivalen i detta underbara sommarland om inte…Jack…wait for it…Johnson!
//Oskar
Klockan tolv tog vi oss ner till Bondi Beach och kände oss rätt hemma där. Vi kände att detta liksom var vår grej. Iofs var det lite för lite vågor för min smak. Vi tog med body-boarden och testade på det. Jag och Danne kände genast att vi var vänner med vågorna, vi behöver inga surflektioner. Vi behöver inte ens surfa, vi anser att vi kan det redan. Been there done that. Nu återstår bara att köpa en surfbräda som väggdekor till Linköping. Nädå, vi är nog rätt kassa på att surfa så vi ska ta några kurser inom några veckor hade vi tänkt.
Vid fem drog vi oss hemåt för att senare på kvällen gå på Sydney Mardi Gras, en gayparad som folk vallfärdar till från hela världen. Det är en jättehändelse här i Sydney, och hela paraden bevittnas av otaliga Sydneybor. Vi missade tyvärr detta. Det började vid Bondi Beach…vi hoppade på fel buss, åkte åt helt fel håll. Kom ut till världens svensson-förort där vi fick gå av vid ändhållplatsen och vänta tills någon buss kom för att hämta upp oss och åka tillbaks. Vi hade kommit upp till Watson’s Bay, inloppet till Sydney harbour. Hemresan tog 2 timmar istället för trekvart. Väl hemma började vi laga mat och helt plötsligt var klockan nio. Vi skippade alltså ofrivilligt paraden, men bestämde oss för att gå ut i vårt gamla område, Coogee. Taxi dit, uteservering, dans, uteservering, dans, prata med ryss, taxi hem, lite mat klockan halv fyra på morgonen.
06.30 HÖRRNI DET ÄR EN TSUNAMI PÅ VÄG!!! Men shit, vad händer tänkte jag. Ingrid hade fått sms o samtal från släkten som sade att det hade varit jordskalv i Chile och en tsunamivåg var på väg mot oss. Ingrid irrar runt och funderar på vad vi ska göra. Efter hätska samtal med släkten tar hon 07.30 beslutet om evakuering av lägenheten. ”Var är kartan, jag måste ringa taxi som tar oss härifrån”. Ingrid bestämde sig för att evakuera oss till Sydneys gaykvarter. Ganska så slitna klockan 8 på söndagsmorgonen efter 3 timmars sömn trampar vi runt helt ensamma på Sydneys gator, inte en kotte är uppe. Vi satte oss på ett café och åt frukost. Efter 3 timmar tog evakueringschefen beslut om att det var säkert att åka hem igen. Ingenting har hänt här och det verkar inte heller bli några problem i Sydneytrakten.
Idag har vi gjort något stort. Bestämt påskplaner. Vi ska åka uppför kusten och gå på Byron Bay Blues & Roots Festival. Och vem headlinar festivalen i detta underbara sommarland om inte…Jack…wait for it…Johnson!
//Oskar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)