We will stop for dinner and....yeeeaaahh....eat...yeeaah

I fredags hoppade jag och Daniel ut från Lowy Building vid 2 tiden för att ta oss ner till stan. Det var läge att kolla in George och Pitt Street i dagsljus innan vi klockan 5 skulle hämtas av Mojobussen. Mojobussen är en buss som tar dig på Mojosurfning. Och oj vilken mojosurfning det blev. Även annat mojo förekom: mojomat, mojokaffe, mojosol och mojodormrooms.

Vi visste inte riktigt var vi skulle eller hur lång tid det skulle ta. Tjejerna sa att det skulle ta typ 3 timmar iaf. Jag trodde inte en sekund på dem, "men seriöst, vi kan ju inte åka 3 timmar till ett ställe och vara där en helg, det är ju för långt bort". Men 7,5 mojotimmar senare rullade vi in på parkeringen, vi hade äntligen kommit fram till mojolägerbasen. Vart lägret var skulle vara en "överraskning" och stod inte på våra biljetter, men uppenbarligen hade jag inte fattat att en överraskning kunde ligga 7,5 mojotimmar bort.

Vi hade iaf körts till Crescent Head. Det är ett litet ställe halvvägs till Brisbane eller Byron Bay, hur man nu vill se på det. Stranden i princip orörd och hur lång som helst. Fina vågor. Fin sand. Surfning är ju, utan att överdriva, det bästa tidsfördrivet man kan syssla med. Utan att veta ordet av hade 4 timmar gått på lördagförmiddagen.

Lunchen och alla andra mål lagades av mojoledarna som oftast verkade höga som hus, men var rätt trevliga. De kunde laga god mat iaf, färska råvaror och frukt. Vi fick iofs kanga-banga-korv (australiensisk konstigt smakande korv) på lördagkvällen vilket inte var en hit, men vi fick mojokött också, så kvällen var rätt så räddad matmässigt.

Ännu ett surfpass på lördageftermiddagen. Denna gång med lite svårare brädor. Fortfarande väldigt "foamiga" och lättflytande men de var iaf inga pråmar som de jag och Daniel fick på förmiddagen. Jag och Daniel fick plocka fram våra allra vassaste balansskills. Vi och tjejerna är nu självklara deltagare i nästa års world surf tour.

Lördagkvällen under stjärnorna, tillsammans med ett amerikanskt gäng collegestudenter. De var säkert 30 st och kände varandra väldigt bra, så vi 4 och den ensamma tysken Lars fick försöka så oss in i deras gemenskap bäst vi kunde.

På bussen på vägen hem i söndags såg vi självklart Blue Crush för att bloda ner surftanden lite extra! Surfaren som körde bussen hade ungefär 10 ord i sitt ordförråd per samtal. Han var tvungen att ladda om väldigt länge för att hitta nya ord och fraser för att säga nåt. Exempel när vi skulle stanna för kvällsmat på hemvägen: (ungefär såhär) "Hi...Is everybody awake.....waaake up...yeeeaaaahhh, we are gonna have dinner...soooo....yeeeaaaahhh, eat something and....yeeeaaahh, eat and.....yeeahhhh, be back in 30 minutes...yeeeaaahh." eller på vägen dit när vi stannade för att köpa sprit/vin "yeeeaaaah....we will have a stop and....yeeaaahh...you can buy your liqour....or alcohol....whatever you call it....yeeeaaaahhhh....seee you in.....20 minutes...yeeeaaahhhh".

Tänk er att alla "......" är utdragna pauser där man verkligen känner att den som pratar tänker så att det knakar. Det var så sjukt kul att jag inte visste var jag skulle ta vägen när han började prata. Men han var snäll så...all is good. Helgen var supergrym och jag skulle kunna åka till Crescent Head om och om igen...so.....yeeeaaahh...see you there...yeeeaahhh.