Hej hopp, hallå bloggen.
Nu har det regnat varje dag i två veckor. Det är hur häftigt som helst att vakna klockan 5 varje morgon och höra hur regnet öser ner så att man tror att taket håller på att braka. Vem visste att det kunde regna såhär mycket i Sydney, det är ju skogsbränder här varje år. Men å andra sidan har vädret varit lustigt hela vår tid här. När vi kom hade det inte varit en "såhär fin sensommar på länge", i april fick vi höra att vi upplever "den varmaste hösten i Sydney" på typ 50 år eller nåt. Och nu har vi också upplevt den regnigaste vintern Sydney sedan tidernas begynnelse. Det gör att vi får sightseea i nya forum..inomhus. Vi har varit på dinosaurieutställning, och kolla in en massa ormar och jelly fish på ett interaktivt bord. Mycket läskigt, men ballt, kändes som i Iron Man när han kollar på ritningen till sin nya dräkt i 3D. Inte riktigt, men nästan.
Nu är det en vecka kvar tills jag och Daniel ska hålla vår presentation för labet. Det har gått 3,5 månader sen vi satte vår fot på Lowy Cancer Research Center, och tiden har flugit iväg. Det inser vi nu, vi ska helt plötsligt skriva ihop 16 veckors arbete i en powerpoint och presentera det på 25 minuter. Som Daniel sa: "För första gången är tiden vi har för en presentation för kort". Man kommer knappt hinna säga "hej, här är mina celler, här är..." innan det är klart. Att vi har resultaten och en powerpoint betyder inte att vi kan sitta o slänga käft med de andra på labet om hur vi har gjort ditten o datten, och varför vi inte gjort si eller så. Vi har sagt till våra handledare att vi pekar på dem när vi inte kan svara på frågor.
Vi har alltså 5 dagar kvar av labande innan vi ska börja fokusera heltid på rapportskrivande. Handledarna är rätt intresserade av att vi får det klart, så det är en liten extra push. Så nu är det som ett litet tenta-p i en vecka fram till den 9e då nyckelkorten lämnas in.
//Oskar
onsdag 26 maj 2010
tisdag 18 maj 2010
Nu får det vara nog på tystnaden här
Ja, jag och bloggen tog en paus. Det var bäst för oss, men nu är vi tillbaks tillsammans. Tiden ifrån varandra stärkte viljan att publicera nya intressanta inlägg. För att vi ska komma ikapp med det hela stolpar vi bara upp lite roliga grejer som hänt sen sist?
*Daniel blev ankladad för att ha exponerat ett paket fotofilm för 500 dollar.
*Jag och Daniel har sett koalabjörnar på zoo, nästa steg: klappa en.
*En massa dagsutflykter har gjorts: Watsons Bay, Manly, Pyrmonts Fish Market, Newtown
*Ingrid har flyttat ut och flyttat hem igen
*Gått på bio: Hot tub time machine, Avatar, Robin Hood & Book of Eli
*Upplevt den regnigaste regnperioden i Australien på länge, den håller faktiskt på just nu och det är som att bli väckt av en lastbil varje natt.
*Jag vaknade inatt av att jag drömde att jag tuggade på en seg och broskig kycklingbit. När jag faktiskt tittade vad det var hade jag på nåt sätt fått in en öronpropp i munnen som jag tuggade på.
*Vi har varit i Blue Mountains o upplevt underbara vyer.
*Jag blev antastad av en hare krishna på stan, han tyckte att min sarong gjorde mig spirituell o ville prata med mig.
*Coastal Walk mellan Maroubra och Coogee, underbart Avataraktigt.
*Sprungit Sydney Half Marathon
*En massa balla grejer har hänt som inte listas här, men de får ni höra om någon annan gång.
Bilduppladdningen är något ofunktionell, så fler bilder kommer när den mår bättre.
*Daniel blev ankladad för att ha exponerat ett paket fotofilm för 500 dollar.
*Jag och Daniel har sett koalabjörnar på zoo, nästa steg: klappa en.
*En massa dagsutflykter har gjorts: Watsons Bay, Manly, Pyrmonts Fish Market, Newtown
*Ingrid har flyttat ut och flyttat hem igen
*Gått på bio: Hot tub time machine, Avatar, Robin Hood & Book of Eli
*Upplevt den regnigaste regnperioden i Australien på länge, den håller faktiskt på just nu och det är som att bli väckt av en lastbil varje natt.
*Jag vaknade inatt av att jag drömde att jag tuggade på en seg och broskig kycklingbit. När jag faktiskt tittade vad det var hade jag på nåt sätt fått in en öronpropp i munnen som jag tuggade på.
*Vi har varit i Blue Mountains o upplevt underbara vyer.
*Jag blev antastad av en hare krishna på stan, han tyckte att min sarong gjorde mig spirituell o ville prata med mig.
*Coastal Walk mellan Maroubra och Coogee, underbart Avataraktigt.
*Sprungit Sydney Half Marathon
*En massa balla grejer har hänt som inte listas här, men de får ni höra om någon annan gång.
Bilduppladdningen är något ofunktionell, så fler bilder kommer när den mår bättre.
onsdag 7 april 2010
Jack Johnson + Jag = sant
Veckan gick väl bra…eller egentligen rätt dåligt. Mina och Daniels PCR:er har börjat skita sig totalt o mina Western Blots visar inte det jag vill. Jag måste ”göra om gör rätt” hela tiden o det är sjukt frustrerande. Men vem kommer då som en riddare på vit häst och räddar allas vår vardag? Jack Johnson. På torsdagen slutade vi tidigare, springer ut på High Street, hoppar in i den vita hyrbilen så fort tjejerna kommer körandes och bränner ut ur Sydney i full fart. Eller full o full…det tog 2-2,5 timmar att ta sig en sträcka på 3 mil ut ur Sydney, påsktrafiken började redan på torsdag vid lunch alltså. Vi var nu på väg upp till Byron Bay för att gå på Jazz & Blues Fest. Det tog oss kanske 9 timmar att köra 50 mil på torsdagen. Vi övernattade i Coffs Harbour o sen drog vi de sista 30 milen under fredagen. Väl framme på hostelet sprang jag en vända på stranden i solnedgången, det var riktigt gött, sanden hårt packad och vågorna gjorde skorna blöta.
Lördagen börjades (något för sent för min smak) med frukost o 3 long blacks. Sedan off to shopping in the skateshop. Bombom köpte en skateboard och jag köpte 3 solbrillor. Jag började få lågt blodsocker vid lunchtid o tog mig lite yogurt, jag trodde den skulle rädda mig, men på eftermiddagen fick jag den värsta sockerdippen jag fått i hela mitt liv. Vad jag än åt blev det inte bra (inte ens de 5 apelsinerna). Så när jag äntligen fick lunch klockan 5 blev magen glad, men klockan blev nog 21.30 innan jag kunde säga ett ord till de andra. Jag kände att allt jag sa skulle låta otrevligt så det var bättre att hålla tyst. Jag vet inte om det var maten eller om det var festivalstämningen som gjorde mig på bättre humör. Hur som helst klämde vi oss fram (nästan ända fram till 14åringarna vid staketet) i publikhavet och avnjöt ett av mina top-3-concert-moments i mitt liv. Ingrid försökte prata med mig o föra en konversation mitt under konserten, men hon lyckades inte särskilt bra. Seriöst, vill man prata kan man prata efter Jack. Där o då är det bara musik som gäller. Hon lackade och skickade sms till Ulrika o skrev att jag hon inte ville stå med mig längre för att jag var osocial, min ignorering lyckades.
En annan kul grej före konserten var att Ingrid gick för att köpa en öl. Det roliga var inte ölen, utan att hon kom tillbaks med två jättar i släptåg. En kunde tydligen prata svenska. Han har typ 3 meter lång och hade schletna dreadlocks. Han hette Lars tror jag, för han såg precis ut som Lars i Club Dread. Ingen annan än Ingrid var amused av jättarna så de gick sin väg.
Jack körde kanske i 2 timmar och drog igenom kända o mindre kända låtar, och även en ny låt från skivan som kommer i juni, sjukt bra, You and Your Heart. Flera gästartister kom upp på scenen o t.o.m basisten fick ett litet solo-rap-moment. Det var några ”I’m so happy I could die now”-moments under konserten: 1. Horizon has been defeated, 2. Övergången till Bubble Toes och 3. Omgjorda versionen av Better Together. Att kön till bussen hem tog 2 timmar gjorde inte så mycket denna kväll.
Söndagen började med en frukost på Beach Hotel. Sedan ännu en frukost när de andra vaknat, denna gång på Subway. På eftermiddagen gick vi till Australiens östligaste punkt, där tog Daniel på en höft han inte borde ha tagit på. Enough said. Sedan upp till Byron Bay Lighthouse o sedan ner igen. Kvällsmat o sedan häng med våra norska vänner. Jag vet inte om jag har nämnt dem förrut, men vi träffade dem på hostelet vi bodde på första veckan här.
Måndag morgon klockan 07.20 rullade vi hem till Sydney och klockan 18 var vi hemma i lägenheten. Vår hyresvärd hade möblerat om och tagit en massa möbler som han tyckte att vi inte behövde. Han är den konstigaste personen jag har träffat, han har en massa livsvisdom som han försöker pracka på oss hela tiden, men han hamnar själv i en massa trubbel hela tiden. Ett nytt bråk med någon person varje vecka som gör att hans resa till Perth blir uppskjuten ännu lite längre. ”He’s an idiot” är nog det han säger mest till oss när han ska förklara att hela världen är idioter o han är den enda vettiga. Vi har i alla fall en lägenhet att bo i än så länge, så vi får stå ut med honom.
Nu i helgen är det Sydney som gäller. Vi hade tänkt hyra brädor på Maroubra Beach o catch some waves där på lördag…och vad kommer efter surf?...jo surfmüsli.
//Oskar
Lördagen börjades (något för sent för min smak) med frukost o 3 long blacks. Sedan off to shopping in the skateshop. Bombom köpte en skateboard och jag köpte 3 solbrillor. Jag började få lågt blodsocker vid lunchtid o tog mig lite yogurt, jag trodde den skulle rädda mig, men på eftermiddagen fick jag den värsta sockerdippen jag fått i hela mitt liv. Vad jag än åt blev det inte bra (inte ens de 5 apelsinerna). Så när jag äntligen fick lunch klockan 5 blev magen glad, men klockan blev nog 21.30 innan jag kunde säga ett ord till de andra. Jag kände att allt jag sa skulle låta otrevligt så det var bättre att hålla tyst. Jag vet inte om det var maten eller om det var festivalstämningen som gjorde mig på bättre humör. Hur som helst klämde vi oss fram (nästan ända fram till 14åringarna vid staketet) i publikhavet och avnjöt ett av mina top-3-concert-moments i mitt liv. Ingrid försökte prata med mig o föra en konversation mitt under konserten, men hon lyckades inte särskilt bra. Seriöst, vill man prata kan man prata efter Jack. Där o då är det bara musik som gäller. Hon lackade och skickade sms till Ulrika o skrev att jag hon inte ville stå med mig längre för att jag var osocial, min ignorering lyckades.
En annan kul grej före konserten var att Ingrid gick för att köpa en öl. Det roliga var inte ölen, utan att hon kom tillbaks med två jättar i släptåg. En kunde tydligen prata svenska. Han har typ 3 meter lång och hade schletna dreadlocks. Han hette Lars tror jag, för han såg precis ut som Lars i Club Dread. Ingen annan än Ingrid var amused av jättarna så de gick sin väg.
Jack körde kanske i 2 timmar och drog igenom kända o mindre kända låtar, och även en ny låt från skivan som kommer i juni, sjukt bra, You and Your Heart. Flera gästartister kom upp på scenen o t.o.m basisten fick ett litet solo-rap-moment. Det var några ”I’m so happy I could die now”-moments under konserten: 1. Horizon has been defeated, 2. Övergången till Bubble Toes och 3. Omgjorda versionen av Better Together. Att kön till bussen hem tog 2 timmar gjorde inte så mycket denna kväll.
Söndagen började med en frukost på Beach Hotel. Sedan ännu en frukost när de andra vaknat, denna gång på Subway. På eftermiddagen gick vi till Australiens östligaste punkt, där tog Daniel på en höft han inte borde ha tagit på. Enough said. Sedan upp till Byron Bay Lighthouse o sedan ner igen. Kvällsmat o sedan häng med våra norska vänner. Jag vet inte om jag har nämnt dem förrut, men vi träffade dem på hostelet vi bodde på första veckan här.
Måndag morgon klockan 07.20 rullade vi hem till Sydney och klockan 18 var vi hemma i lägenheten. Vår hyresvärd hade möblerat om och tagit en massa möbler som han tyckte att vi inte behövde. Han är den konstigaste personen jag har träffat, han har en massa livsvisdom som han försöker pracka på oss hela tiden, men han hamnar själv i en massa trubbel hela tiden. Ett nytt bråk med någon person varje vecka som gör att hans resa till Perth blir uppskjuten ännu lite längre. ”He’s an idiot” är nog det han säger mest till oss när han ska förklara att hela världen är idioter o han är den enda vettiga. Vi har i alla fall en lägenhet att bo i än så länge, så vi får stå ut med honom.
Nu i helgen är det Sydney som gäller. Vi hade tänkt hyra brädor på Maroubra Beach o catch some waves där på lördag…och vad kommer efter surf?...jo surfmüsli.
//Oskar
Inget annat än slöa
Ja, det är inte mycket annat att skylla på. Sedan surftrippen har det gått 3 veckor nu. Blåsorna har läkt och surfgenen som vi började uttrycka så smått på lägret har nog försvunnit. Surfandet har inte varit prio ett på senaste tiden med andra ord. Veckan efter surflägret var vi mest trötta o lökiga. Vi gjorde inte så mycket. Projektet rullade på i vanlig ordning med Western Blots o PCR:er o allt vad man kan tänka sig. Jag lyckades till o med klämma in min första knockdown.
En knockdown innebär att man slänger in någonting (ett protein, en gensekvens…eller något annat) i cellerna som gör att uttrycket av en viss gen eller ett visst protein hindras. Knockdown är samma sak som knockout, ni har säkert alla hört talas om knockout-möss i tidningar o på tv. Detta gör man för att kolla om genen/proteinet man slår ut har någon effekt på en annan variabel som man sedan utför mätningar på. Dessa mätningar jämförs sedan med normala celler utan knockdown. Min jämförelse går ut på att se om knockdown av KIF3A påverkar utsöndringen av ApoE. Fullt begripligt…
Helgen efter surflägret åkte mina tre vapendragare söderut för att leka med vilda kängurur o kolla på stränder. Jag tänkte att jag sparar kängurusarna tills Johanna kommer hit, och eftersom jag har börjat utveckla typ IV-allergi mot stränder (plus den välkända anafylaktiska chocken) så tänkte jag att jag skulle vara hemma o vårda mina allergier.
Lördagen spenderade jag i Bondi Junction. Det är en stadsdel som ligger mellan Bondi och Randwick (där vi bor). Jag gick i ett/1/uno/un köpcenter från klockan 11 på morgonen till 6 på kvällen, och hade fortfarande inte gått in i alla butiker. Efter den här dagen fick jag typ IV-reaktion mot köpcenter också. Till slut köpte jag iaf en longboard för jag är trött på att behöva gå överallt. Brädfamiljen hemma har alltså fått tillskott i form av en surfbräda och en kortare longboard, de kommer bli glada för sällskapet när de träffas.
På söndagmorgonen skulle jag göra ett early morning call och åka till Bondi Beach vid 6 för att surfa, men jag orkade mig inte upp förrän vid 7 o var i vattnet vid 8. Vågorna var brutala och surfarna på plats var för duktiga för mig så efter en halvtimme av smådåligt surfande gick jag till närmaste café för att äta surfmüsli till frukost. Surfmüsli är något man får äta när man har surfat, det har jag och Ingrid kommit på. Den består av müsli med yogurt. Kan verka simpelt för gemene man o den som inte har upplevt magin bakom surfmüsli, men det är något med müsli efter surfning. Man känner sig som direkt tagen ur en surffilm. Som en riktig surfduch som är duktigt på att surfa o tävlar i Pipe Masters o sånt.
På söndagskvällen kom mina rumskamrater hem o vi klämde ett avsnitt OC. Om jag inte har nämnt det innan så är OC något som vi håller på att plöja här. Även It’s Allways Sunny In Philadelphia.
//Oskar
En knockdown innebär att man slänger in någonting (ett protein, en gensekvens…eller något annat) i cellerna som gör att uttrycket av en viss gen eller ett visst protein hindras. Knockdown är samma sak som knockout, ni har säkert alla hört talas om knockout-möss i tidningar o på tv. Detta gör man för att kolla om genen/proteinet man slår ut har någon effekt på en annan variabel som man sedan utför mätningar på. Dessa mätningar jämförs sedan med normala celler utan knockdown. Min jämförelse går ut på att se om knockdown av KIF3A påverkar utsöndringen av ApoE. Fullt begripligt…
Helgen efter surflägret åkte mina tre vapendragare söderut för att leka med vilda kängurur o kolla på stränder. Jag tänkte att jag sparar kängurusarna tills Johanna kommer hit, och eftersom jag har börjat utveckla typ IV-allergi mot stränder (plus den välkända anafylaktiska chocken) så tänkte jag att jag skulle vara hemma o vårda mina allergier.
Lördagen spenderade jag i Bondi Junction. Det är en stadsdel som ligger mellan Bondi och Randwick (där vi bor). Jag gick i ett/1/uno/un köpcenter från klockan 11 på morgonen till 6 på kvällen, och hade fortfarande inte gått in i alla butiker. Efter den här dagen fick jag typ IV-reaktion mot köpcenter också. Till slut köpte jag iaf en longboard för jag är trött på att behöva gå överallt. Brädfamiljen hemma har alltså fått tillskott i form av en surfbräda och en kortare longboard, de kommer bli glada för sällskapet när de träffas.
På söndagmorgonen skulle jag göra ett early morning call och åka till Bondi Beach vid 6 för att surfa, men jag orkade mig inte upp förrän vid 7 o var i vattnet vid 8. Vågorna var brutala och surfarna på plats var för duktiga för mig så efter en halvtimme av smådåligt surfande gick jag till närmaste café för att äta surfmüsli till frukost. Surfmüsli är något man får äta när man har surfat, det har jag och Ingrid kommit på. Den består av müsli med yogurt. Kan verka simpelt för gemene man o den som inte har upplevt magin bakom surfmüsli, men det är något med müsli efter surfning. Man känner sig som direkt tagen ur en surffilm. Som en riktig surfduch som är duktigt på att surfa o tävlar i Pipe Masters o sånt.
På söndagskvällen kom mina rumskamrater hem o vi klämde ett avsnitt OC. Om jag inte har nämnt det innan så är OC något som vi håller på att plöja här. Även It’s Allways Sunny In Philadelphia.
//Oskar
onsdag 24 mars 2010
We will stop for dinner and....yeeeaaahh....eat...yeeaah
I fredags hoppade jag och Daniel ut från Lowy Building vid 2 tiden för att ta oss ner till stan. Det var läge att kolla in George och Pitt Street i dagsljus innan vi klockan 5 skulle hämtas av Mojobussen. Mojobussen är en buss som tar dig på Mojosurfning. Och oj vilken mojosurfning det blev. Även annat mojo förekom: mojomat, mojokaffe, mojosol och mojodormrooms.
Vi visste inte riktigt var vi skulle eller hur lång tid det skulle ta. Tjejerna sa att det skulle ta typ 3 timmar iaf. Jag trodde inte en sekund på dem, "men seriöst, vi kan ju inte åka 3 timmar till ett ställe och vara där en helg, det är ju för långt bort". Men 7,5 mojotimmar senare rullade vi in på parkeringen, vi hade äntligen kommit fram till mojolägerbasen. Vart lägret var skulle vara en "överraskning" och stod inte på våra biljetter, men uppenbarligen hade jag inte fattat att en överraskning kunde ligga 7,5 mojotimmar bort.
Vi hade iaf körts till Crescent Head. Det är ett litet ställe halvvägs till Brisbane eller Byron Bay, hur man nu vill se på det. Stranden i princip orörd och hur lång som helst. Fina vågor. Fin sand. Surfning är ju, utan att överdriva, det bästa tidsfördrivet man kan syssla med. Utan att veta ordet av hade 4 timmar gått på lördagförmiddagen.
Lunchen och alla andra mål lagades av mojoledarna som oftast verkade höga som hus, men var rätt trevliga. De kunde laga god mat iaf, färska råvaror och frukt. Vi fick iofs kanga-banga-korv (australiensisk konstigt smakande korv) på lördagkvällen vilket inte var en hit, men vi fick mojokött också, så kvällen var rätt så räddad matmässigt.
Ännu ett surfpass på lördageftermiddagen. Denna gång med lite svårare brädor. Fortfarande väldigt "foamiga" och lättflytande men de var iaf inga pråmar som de jag och Daniel fick på förmiddagen. Jag och Daniel fick plocka fram våra allra vassaste balansskills. Vi och tjejerna är nu självklara deltagare i nästa års world surf tour.
Lördagkvällen under stjärnorna, tillsammans med ett amerikanskt gäng collegestudenter. De var säkert 30 st och kände varandra väldigt bra, så vi 4 och den ensamma tysken Lars fick försöka så oss in i deras gemenskap bäst vi kunde.
På bussen på vägen hem i söndags såg vi självklart Blue Crush för att bloda ner surftanden lite extra! Surfaren som körde bussen hade ungefär 10 ord i sitt ordförråd per samtal. Han var tvungen att ladda om väldigt länge för att hitta nya ord och fraser för att säga nåt. Exempel när vi skulle stanna för kvällsmat på hemvägen: (ungefär såhär) "Hi...Is everybody awake.....waaake up...yeeeaaaahhh, we are gonna have dinner...soooo....yeeeaaaahhh, eat something and....yeeeaaahh, eat and.....yeeahhhh, be back in 30 minutes...yeeeaaahh." eller på vägen dit när vi stannade för att köpa sprit/vin "yeeeaaaah....we will have a stop and....yeeaaahh...you can buy your liqour....or alcohol....whatever you call it....yeeeaaaahhhh....seee you in.....20 minutes...yeeeaaahhhh".
Tänk er att alla "......" är utdragna pauser där man verkligen känner att den som pratar tänker så att det knakar. Det var så sjukt kul att jag inte visste var jag skulle ta vägen när han började prata. Men han var snäll så...all is good. Helgen var supergrym och jag skulle kunna åka till Crescent Head om och om igen...so.....yeeeaaahh...see you there...yeeeaahhh.
Vi visste inte riktigt var vi skulle eller hur lång tid det skulle ta. Tjejerna sa att det skulle ta typ 3 timmar iaf. Jag trodde inte en sekund på dem, "men seriöst, vi kan ju inte åka 3 timmar till ett ställe och vara där en helg, det är ju för långt bort". Men 7,5 mojotimmar senare rullade vi in på parkeringen, vi hade äntligen kommit fram till mojolägerbasen. Vart lägret var skulle vara en "överraskning" och stod inte på våra biljetter, men uppenbarligen hade jag inte fattat att en överraskning kunde ligga 7,5 mojotimmar bort.
Vi hade iaf körts till Crescent Head. Det är ett litet ställe halvvägs till Brisbane eller Byron Bay, hur man nu vill se på det. Stranden i princip orörd och hur lång som helst. Fina vågor. Fin sand. Surfning är ju, utan att överdriva, det bästa tidsfördrivet man kan syssla med. Utan att veta ordet av hade 4 timmar gått på lördagförmiddagen.
Lunchen och alla andra mål lagades av mojoledarna som oftast verkade höga som hus, men var rätt trevliga. De kunde laga god mat iaf, färska råvaror och frukt. Vi fick iofs kanga-banga-korv (australiensisk konstigt smakande korv) på lördagkvällen vilket inte var en hit, men vi fick mojokött också, så kvällen var rätt så räddad matmässigt.
Ännu ett surfpass på lördageftermiddagen. Denna gång med lite svårare brädor. Fortfarande väldigt "foamiga" och lättflytande men de var iaf inga pråmar som de jag och Daniel fick på förmiddagen. Jag och Daniel fick plocka fram våra allra vassaste balansskills. Vi och tjejerna är nu självklara deltagare i nästa års world surf tour.
Lördagkvällen under stjärnorna, tillsammans med ett amerikanskt gäng collegestudenter. De var säkert 30 st och kände varandra väldigt bra, så vi 4 och den ensamma tysken Lars fick försöka så oss in i deras gemenskap bäst vi kunde.
På bussen på vägen hem i söndags såg vi självklart Blue Crush för att bloda ner surftanden lite extra! Surfaren som körde bussen hade ungefär 10 ord i sitt ordförråd per samtal. Han var tvungen att ladda om väldigt länge för att hitta nya ord och fraser för att säga nåt. Exempel när vi skulle stanna för kvällsmat på hemvägen: (ungefär såhär) "Hi...Is everybody awake.....waaake up...yeeeaaaahhh, we are gonna have dinner...soooo....yeeeaaaahhh, eat something and....yeeeaaahh, eat and.....yeeahhhh, be back in 30 minutes...yeeeaaahh." eller på vägen dit när vi stannade för att köpa sprit/vin "yeeeaaaah....we will have a stop and....yeeaaahh...you can buy your liqour....or alcohol....whatever you call it....yeeeaaaahhhh....seee you in.....20 minutes...yeeeaaahhhh".
Tänk er att alla "......" är utdragna pauser där man verkligen känner att den som pratar tänker så att det knakar. Det var så sjukt kul att jag inte visste var jag skulle ta vägen när han började prata. Men han var snäll så...all is good. Helgen var supergrym och jag skulle kunna åka till Crescent Head om och om igen...so.....yeeeaaahh...see you there...yeeeaahhh.
tisdag 23 mars 2010
måndag 15 mars 2010
Du underbara soluppgång
Jag har just läst Lottas tillbakabit på Facebook, vi ska tydligen få vinterregn och uschligt väder här i Sydney i vinter. Det låter lite schletet faktiskt. Men som tur är har ingen annan här hört talas om den mardrömsvintern, så jag hoppas det blir som alla tidigare vintrar med varma och soliga dagar och frostiga mornar. Precis som mornarna i våraktigt Miami Beach. Tänk er att ni plockar på er shortsen och en hoodie, drar upp kedjan långt upp. Går utanför dörren. Ser utandningarna bli till kondens. Traskar över till frukostcafét rakt över gatan. En timme senare har solen sakta kommit fram och värmt upp hela Clovelly Road. Då tas hoodien av för att blotta det vita wife-beater-linnet man har haft på sig hela tiden, det har känt sig lite instängt där under hoodien och nu får det äntligen komma fram.
Ja, detta är verklighet snart. För tillfället sitter jag och fantiserar om var i sydney man ser den vackraste soluppgången. Vi (kanske bara jag när det väl kommer till kritan) ska hyra cyklar någon helg snart och åka upp till Watsons Bay för att kolla på den. Det känns som en lyckad start på en helg. Det pirrar i morgonsinnet när jag tänker på det. Blir det lyckat får ni se en bild på det. Men först ska vi åka på surfkurs med Mojosurf och bli surfduches.
På seende åter
//Oskar
Ja, detta är verklighet snart. För tillfället sitter jag och fantiserar om var i sydney man ser den vackraste soluppgången. Vi (kanske bara jag när det väl kommer till kritan) ska hyra cyklar någon helg snart och åka upp till Watsons Bay för att kolla på den. Det känns som en lyckad start på en helg. Det pirrar i morgonsinnet när jag tänker på det. Blir det lyckat får ni se en bild på det. Men först ska vi åka på surfkurs med Mojosurf och bli surfduches.
På seende åter
//Oskar
söndag 14 mars 2010
Bilduppdatering
Det är självklippning som gäller i en dyr stad.
Passivt agressivt är Ingrids gebit.
A bed for four.
Vi hittade en gammal vän på Sydney Aquarium
Australiensisk korv är supervidrig
Det är mycket asiater här, därför har de satt upp instruktioner till toaletterna. Det är daniels teori, den låter rätt rimlig.
Min arbetsplats där jag sitter och filosoferar om dagarna.
När jag blir trött är det bara att titta ut och se på folket som njuter av solen.
onsdag 10 mars 2010
Några pixellipiex
King Street i solnedgången efter jobbet en fredag.
I det gröna huset bakom mig jobbar jag och Daniel.
Grotesk bild/logga för cancer institutet i Lowy buildning.
Evakueringsfrukost klockan 7 på morgonen en söndag efter att ha kommit hem från Coogee klockan 03.30 natten innan.
Här är vi lyckligt ovetandes om att ingrid om 8 timmar kommer härja upp oss till Newtown för tsunami-frukost.
måndag 8 mars 2010
Beskrivning av projektet på ren svenska
Förklaring för nära och kära av vad vi sysslar med egentligen
Kroppen består av ett ofantligt antal celler av flertalet typer (ex hudceller, hjärtceller, tarmceller, hjärnceller och blodkärlsceller). Cellerna har precis som kroppen i stort ett skelett. Detta skelett bildas av något som heter aktin och mikrotubli. De kan ses som motorvägar som både håller cellen stabil och gör den rörlig samtidigt som de är transportvägar för saker som skall flyttas från plats A till plats B. Mikrotubuli är väldigt viktigt för att cellen skall kunna dela sig (=mitos) och för att den skall kunna utsöndra produkter (=exocytos). Längs cellens skelett åker små proteiner, de kan ses som motorer, som driver transporten av olika ämnen som inte själva kan ta sig någonstans. Kinesiner är just sådana motorer. Kinesinerna är indelade i olika undergrupper, av vilka jag studerar Kinesin-II-undergruppen. Dessa transporterar saker först och främst i riktning från cellkärnan mot utsidan av cellen. I denna riktning transporteras allt som skall utsöndras från cellen.
Apolipoprotein E (ApoE) är ett protein som spelar roll vid Alzheimer’s sjukdom och det skyddar även mot uppkomst av atheroskleros (åderförfettning/”åderförkalkning”). ApoE produceras av cellerna och behöver transporteras från cellens inre till utsidan. Genom vilka vägar detta sker är ännu inte helt klart, varför denna forskning nu pågår för fullt. Åderförkalkning är en gammal och felaktig term, man vet nu att sklerosen (=förhårdnaden) inte är förkalkning av kärlen utan fettinlagring, därav den nyare och mer korrekta termen åderförfettning. Atheroskleros kan ge en rad olika händelser: härtinfarkt, stroke, fönstertittarsjuka och något som kallas vaskulär demens. Vaskulär demens är bara en undergrupp till demens som kan ha ett flertal olika orsaker. Har man någon gång hört att åderförfettning ger demens så är det den vaskulära demensen man syftar på.
Begreppet demens innebär inte enbart sämre minne, utan att hela kognitionsapparaten sviktar (språk, planering, vardagliga sysslor), varför inte demens ska förväxlas med vanligt åldrande som medför något sämre minne. Risk för vaskulär demens i all ära av atheroskleros men i dagens samhälle är risken för hjärtinfarkter, stroke och fönstertittarsjuka mer framträdande. Alzheimer’s sjukdom (en demenssjukdom skild från de vaskulära demenserna) har ett sjukdomsförlopp kopplat till ApoE som inte har med fettinlagring i kärlen att göra. Man kan förenklat säga att en viss typ av ApoE behövs för att städa upp i hjärnan, och om städningen inte fungerar som den ska finns risk för att Alzheimer’s sjukdom drabbar den personen.
Mitt mål med denna studie är att försöka klargöra vilka vägar ApoE använder sig av inuti den cellen där det bildas, för att sedan utsöndras. Då kinesinerna i Kinesin-II-undergruppen är involverade i utsöndring av en rad olika cellprodukter, är det viktigt att undersöka om även ApoE utsöndras genom dessa proteiner. Kan ApoE:s utsöndringsvägar klarläggas (och senare även stimuleras till att öka utsöndringen) kan det ligga till grund för förebyggande av de sjukdomar jag nämnt.
Kroppen består av ett ofantligt antal celler av flertalet typer (ex hudceller, hjärtceller, tarmceller, hjärnceller och blodkärlsceller). Cellerna har precis som kroppen i stort ett skelett. Detta skelett bildas av något som heter aktin och mikrotubli. De kan ses som motorvägar som både håller cellen stabil och gör den rörlig samtidigt som de är transportvägar för saker som skall flyttas från plats A till plats B. Mikrotubuli är väldigt viktigt för att cellen skall kunna dela sig (=mitos) och för att den skall kunna utsöndra produkter (=exocytos). Längs cellens skelett åker små proteiner, de kan ses som motorer, som driver transporten av olika ämnen som inte själva kan ta sig någonstans. Kinesiner är just sådana motorer. Kinesinerna är indelade i olika undergrupper, av vilka jag studerar Kinesin-II-undergruppen. Dessa transporterar saker först och främst i riktning från cellkärnan mot utsidan av cellen. I denna riktning transporteras allt som skall utsöndras från cellen.
Apolipoprotein E (ApoE) är ett protein som spelar roll vid Alzheimer’s sjukdom och det skyddar även mot uppkomst av atheroskleros (åderförfettning/”åderförkalkning”). ApoE produceras av cellerna och behöver transporteras från cellens inre till utsidan. Genom vilka vägar detta sker är ännu inte helt klart, varför denna forskning nu pågår för fullt. Åderförkalkning är en gammal och felaktig term, man vet nu att sklerosen (=förhårdnaden) inte är förkalkning av kärlen utan fettinlagring, därav den nyare och mer korrekta termen åderförfettning. Atheroskleros kan ge en rad olika händelser: härtinfarkt, stroke, fönstertittarsjuka och något som kallas vaskulär demens. Vaskulär demens är bara en undergrupp till demens som kan ha ett flertal olika orsaker. Har man någon gång hört att åderförfettning ger demens så är det den vaskulära demensen man syftar på.
Begreppet demens innebär inte enbart sämre minne, utan att hela kognitionsapparaten sviktar (språk, planering, vardagliga sysslor), varför inte demens ska förväxlas med vanligt åldrande som medför något sämre minne. Risk för vaskulär demens i all ära av atheroskleros men i dagens samhälle är risken för hjärtinfarkter, stroke och fönstertittarsjuka mer framträdande. Alzheimer’s sjukdom (en demenssjukdom skild från de vaskulära demenserna) har ett sjukdomsförlopp kopplat till ApoE som inte har med fettinlagring i kärlen att göra. Man kan förenklat säga att en viss typ av ApoE behövs för att städa upp i hjärnan, och om städningen inte fungerar som den ska finns risk för att Alzheimer’s sjukdom drabbar den personen.
Mitt mål med denna studie är att försöka klargöra vilka vägar ApoE använder sig av inuti den cellen där det bildas, för att sedan utsöndras. Då kinesinerna i Kinesin-II-undergruppen är involverade i utsöndring av en rad olika cellprodukter, är det viktigt att undersöka om även ApoE utsöndras genom dessa proteiner. Kan ApoE:s utsöndringsvägar klarläggas (och senare även stimuleras till att öka utsöndringen) kan det ligga till grund för förebyggande av de sjukdomar jag nämnt.
tisdag 2 mars 2010
Bilder
Vår balkong med morgonsol.
Vardagsrummet i lägenheten vi hyr.
Vi besökte en park där det fanns dinosaurier. Ingrid försökte fånga en på kort, men de var rätt skygga av sig.
Skyline från Circular Quay.
Efter regn kommer promenad, sen ännu mer regn.
måndag 1 mars 2010
Evakuering
Lördagen började tidigt för mig med skype-date och altanstädning. Jag har skrivit förut att mannen vi hyr av är en riktig skitgris, och det står jag fast vid. Det var äckligt och väldigt mycket ingrodd skit. Efter rengöring hade vi helt plötsligt världens finaste frukostbalkong med morgonsol.
Klockan tolv tog vi oss ner till Bondi Beach och kände oss rätt hemma där. Vi kände att detta liksom var vår grej. Iofs var det lite för lite vågor för min smak. Vi tog med body-boarden och testade på det. Jag och Danne kände genast att vi var vänner med vågorna, vi behöver inga surflektioner. Vi behöver inte ens surfa, vi anser att vi kan det redan. Been there done that. Nu återstår bara att köpa en surfbräda som väggdekor till Linköping. Nädå, vi är nog rätt kassa på att surfa så vi ska ta några kurser inom några veckor hade vi tänkt.
Vid fem drog vi oss hemåt för att senare på kvällen gå på Sydney Mardi Gras, en gayparad som folk vallfärdar till från hela världen. Det är en jättehändelse här i Sydney, och hela paraden bevittnas av otaliga Sydneybor. Vi missade tyvärr detta. Det började vid Bondi Beach…vi hoppade på fel buss, åkte åt helt fel håll. Kom ut till världens svensson-förort där vi fick gå av vid ändhållplatsen och vänta tills någon buss kom för att hämta upp oss och åka tillbaks. Vi hade kommit upp till Watson’s Bay, inloppet till Sydney harbour. Hemresan tog 2 timmar istället för trekvart. Väl hemma började vi laga mat och helt plötsligt var klockan nio. Vi skippade alltså ofrivilligt paraden, men bestämde oss för att gå ut i vårt gamla område, Coogee. Taxi dit, uteservering, dans, uteservering, dans, prata med ryss, taxi hem, lite mat klockan halv fyra på morgonen.
06.30 HÖRRNI DET ÄR EN TSUNAMI PÅ VÄG!!! Men shit, vad händer tänkte jag. Ingrid hade fått sms o samtal från släkten som sade att det hade varit jordskalv i Chile och en tsunamivåg var på väg mot oss. Ingrid irrar runt och funderar på vad vi ska göra. Efter hätska samtal med släkten tar hon 07.30 beslutet om evakuering av lägenheten. ”Var är kartan, jag måste ringa taxi som tar oss härifrån”. Ingrid bestämde sig för att evakuera oss till Sydneys gaykvarter. Ganska så slitna klockan 8 på söndagsmorgonen efter 3 timmars sömn trampar vi runt helt ensamma på Sydneys gator, inte en kotte är uppe. Vi satte oss på ett café och åt frukost. Efter 3 timmar tog evakueringschefen beslut om att det var säkert att åka hem igen. Ingenting har hänt här och det verkar inte heller bli några problem i Sydneytrakten.
Idag har vi gjort något stort. Bestämt påskplaner. Vi ska åka uppför kusten och gå på Byron Bay Blues & Roots Festival. Och vem headlinar festivalen i detta underbara sommarland om inte…Jack…wait for it…Johnson!
//Oskar
Klockan tolv tog vi oss ner till Bondi Beach och kände oss rätt hemma där. Vi kände att detta liksom var vår grej. Iofs var det lite för lite vågor för min smak. Vi tog med body-boarden och testade på det. Jag och Danne kände genast att vi var vänner med vågorna, vi behöver inga surflektioner. Vi behöver inte ens surfa, vi anser att vi kan det redan. Been there done that. Nu återstår bara att köpa en surfbräda som väggdekor till Linköping. Nädå, vi är nog rätt kassa på att surfa så vi ska ta några kurser inom några veckor hade vi tänkt.
Vid fem drog vi oss hemåt för att senare på kvällen gå på Sydney Mardi Gras, en gayparad som folk vallfärdar till från hela världen. Det är en jättehändelse här i Sydney, och hela paraden bevittnas av otaliga Sydneybor. Vi missade tyvärr detta. Det började vid Bondi Beach…vi hoppade på fel buss, åkte åt helt fel håll. Kom ut till världens svensson-förort där vi fick gå av vid ändhållplatsen och vänta tills någon buss kom för att hämta upp oss och åka tillbaks. Vi hade kommit upp till Watson’s Bay, inloppet till Sydney harbour. Hemresan tog 2 timmar istället för trekvart. Väl hemma började vi laga mat och helt plötsligt var klockan nio. Vi skippade alltså ofrivilligt paraden, men bestämde oss för att gå ut i vårt gamla område, Coogee. Taxi dit, uteservering, dans, uteservering, dans, prata med ryss, taxi hem, lite mat klockan halv fyra på morgonen.
06.30 HÖRRNI DET ÄR EN TSUNAMI PÅ VÄG!!! Men shit, vad händer tänkte jag. Ingrid hade fått sms o samtal från släkten som sade att det hade varit jordskalv i Chile och en tsunamivåg var på väg mot oss. Ingrid irrar runt och funderar på vad vi ska göra. Efter hätska samtal med släkten tar hon 07.30 beslutet om evakuering av lägenheten. ”Var är kartan, jag måste ringa taxi som tar oss härifrån”. Ingrid bestämde sig för att evakuera oss till Sydneys gaykvarter. Ganska så slitna klockan 8 på söndagsmorgonen efter 3 timmars sömn trampar vi runt helt ensamma på Sydneys gator, inte en kotte är uppe. Vi satte oss på ett café och åt frukost. Efter 3 timmar tog evakueringschefen beslut om att det var säkert att åka hem igen. Ingenting har hänt här och det verkar inte heller bli några problem i Sydneytrakten.
Idag har vi gjort något stort. Bestämt påskplaner. Vi ska åka uppför kusten och gå på Byron Bay Blues & Roots Festival. Och vem headlinar festivalen i detta underbara sommarland om inte…Jack…wait for it…Johnson!
//Oskar
söndag 28 februari 2010
Vi är två labbargrabbar
Man trodde ju faktiskt att T6 skulle bli full av tretimmars-arbetsdagar, men icke… Visserligen jobbar man på pappret 9 to 5, men det är ingen som håller klockan 17 som sluttid. Inte en enda dag denna vecka har vi kommit ifrån jobbet innan 18. Som nyblivna forskare drillas vi dagarna i ända i nya tekniker och Safety Work Procedures. Allt vi gör tar 3 gånger så lång tid som en riktig labbare gör det på. Vi har dock som mål att försöka komma ner till de där tretimmarsdagarna vi drömt om sedan vi för ett och ett halvt år sedan började planera resan.
Denna vecka har vi gjort första steget i vårt projekt. Det gick ut på att identifiera om de proteiner (=äggviteämnen) vi ska forska på finns i de tre olika celltyperna vi använder. Daniel skulle hitta sina AKAP149 och Rab32, jag skulle hitta KIF3A. På måndagen (eller om det var förra fredagen) började vi med att ta lysera (=avdöda) de celler vi skulle använda. Efter diverse proteinanalyser och isolering av RNA (=ett mellansteg i produktionen från arvsmassa till färdigt protein) och lipider (=fett) började vi på onsdagen förbereda för vår allra första Western Blot, som skulle påbörjas på torsdagen och avslutas på fredagen. Western Blot är inte så spännande eller komplicerat som det låter. Det går ut på att man stoppar en viss vätska man vill analysera för proteiner i en gelé-lik massa, låter en ström gå igenom gelén och låta provet vandra genom gelén. För att ta reda på hur det ligger till med proteininnehållet i provet går man genom ett visst antal steg som till slut resulterar i att man framkallar en bild på vanligt ljuskänsligt fotopapper i ett alldeles vanligt mörkerrum. Kortfattat får jag alltså ett fotobevis på om mitt eftersökta protein finns i mina celler (=analyserat prov).
Fredagen slutade med att vi utan övervakning fick lysera våra egna makrofager (=kroppens egna dammsugare som tar upp skräp och bakterier) för protein- och RNA-analyser. Jag har nog aldrig dubbelkollat en labbeskrivning så många gånger som då. Men jag och Danne höll våra huvuden kalla, och til slut…SUCCESS. Vår första lab-procedur utan övervakning lyckades. På måndag får vi iofs se om vi gjorde rätt när vi ska använda resultaten vi frös in i vår walk-in-minus-twenty vi har där. Vi brukar tänka på Sverige när vi går in där och myser i kylan, sen går vi ut o tänker att det nog ändå är lite bättre med värme.
Vi har i veckan fixat rätt mycket saker. Kopierat nycklar till lägenheten, köpt internet och hittat ett nytt favvo-lunchställe. CHOY’S är stället att gå till för mongolisk mat. Nudelsoppan där is verkligen the shit och jag skulle kunna äta den soppan till frukost, lunch och middag om någon tvingade mig. Vi har också fått pengarna som vi sökt från CSN för flygbiljetterna, så nu är vi ekonomiskt på köl igen.
I torsdags skulle jag till jobbet vid sju och jag tog en löprunda innan, så jag gick upp klockan 5. Så fort jag kom utanför dörren gick det en läskig pensionär på andra sidan som stannade bakom ett träd, stack fram huvudet och bara tittade på mig. Och han fortsatte titta. Jag sprang livrädd därifrån, det var troligen någon som var på jakt efter mig. Samtidigt satt det en byggarbetare i en pickup vid vår dörr som tog upp ett block och började skriva när jag kom ut från lägenheten. Jag blev paranoid och tänkte att lägenheten var under övervakning. Sedan hjälpte det inte att när jag kom fram till första korsningen tändes ett par billyktor framför mig. Bilen rivstartade, korsade vägen och tvärnitade precis bredvid mig. Den hade mörka rutor så jag såg inte in i den, men jag tänkte att det var bättre att springa snabbt än att stanna och vänta för att se vad som hände. När jag vände mig om efter 100 meter såg jag att det var tidningsbudet som korsade gatan som en idiot för att slänga ut att slänga ut tidningshögar till alla butiker som finns på gatan. Där fick vi svaret på vem som väcker oss varje morgonen med vrålande motor. Löpandet gick därifrån utan problem.
På fredagen blev det sent avslut på labbet. Direkt hem och börja grilla lammkotletter och sedan filmkväll i vårt kollektiv The Kangabangas! Changeling är ingen bra film att se en mysig fredag, men det var väldigt bra. Vi var tvungna att sätta på lite glad musik för att inte lägga oss alldeles deppiga och ledsna. I helgen väntar fint väder så vi tänkte att vi ska göra Bondi Beach.
//Oskar
Denna vecka har vi gjort första steget i vårt projekt. Det gick ut på att identifiera om de proteiner (=äggviteämnen) vi ska forska på finns i de tre olika celltyperna vi använder. Daniel skulle hitta sina AKAP149 och Rab32, jag skulle hitta KIF3A. På måndagen (eller om det var förra fredagen) började vi med att ta lysera (=avdöda) de celler vi skulle använda. Efter diverse proteinanalyser och isolering av RNA (=ett mellansteg i produktionen från arvsmassa till färdigt protein) och lipider (=fett) började vi på onsdagen förbereda för vår allra första Western Blot, som skulle påbörjas på torsdagen och avslutas på fredagen. Western Blot är inte så spännande eller komplicerat som det låter. Det går ut på att man stoppar en viss vätska man vill analysera för proteiner i en gelé-lik massa, låter en ström gå igenom gelén och låta provet vandra genom gelén. För att ta reda på hur det ligger till med proteininnehållet i provet går man genom ett visst antal steg som till slut resulterar i att man framkallar en bild på vanligt ljuskänsligt fotopapper i ett alldeles vanligt mörkerrum. Kortfattat får jag alltså ett fotobevis på om mitt eftersökta protein finns i mina celler (=analyserat prov).
Fredagen slutade med att vi utan övervakning fick lysera våra egna makrofager (=kroppens egna dammsugare som tar upp skräp och bakterier) för protein- och RNA-analyser. Jag har nog aldrig dubbelkollat en labbeskrivning så många gånger som då. Men jag och Danne höll våra huvuden kalla, och til slut…SUCCESS. Vår första lab-procedur utan övervakning lyckades. På måndag får vi iofs se om vi gjorde rätt när vi ska använda resultaten vi frös in i vår walk-in-minus-twenty vi har där. Vi brukar tänka på Sverige när vi går in där och myser i kylan, sen går vi ut o tänker att det nog ändå är lite bättre med värme.
Vi har i veckan fixat rätt mycket saker. Kopierat nycklar till lägenheten, köpt internet och hittat ett nytt favvo-lunchställe. CHOY’S är stället att gå till för mongolisk mat. Nudelsoppan där is verkligen the shit och jag skulle kunna äta den soppan till frukost, lunch och middag om någon tvingade mig. Vi har också fått pengarna som vi sökt från CSN för flygbiljetterna, så nu är vi ekonomiskt på köl igen.
I torsdags skulle jag till jobbet vid sju och jag tog en löprunda innan, så jag gick upp klockan 5. Så fort jag kom utanför dörren gick det en läskig pensionär på andra sidan som stannade bakom ett träd, stack fram huvudet och bara tittade på mig. Och han fortsatte titta. Jag sprang livrädd därifrån, det var troligen någon som var på jakt efter mig. Samtidigt satt det en byggarbetare i en pickup vid vår dörr som tog upp ett block och började skriva när jag kom ut från lägenheten. Jag blev paranoid och tänkte att lägenheten var under övervakning. Sedan hjälpte det inte att när jag kom fram till första korsningen tändes ett par billyktor framför mig. Bilen rivstartade, korsade vägen och tvärnitade precis bredvid mig. Den hade mörka rutor så jag såg inte in i den, men jag tänkte att det var bättre att springa snabbt än att stanna och vänta för att se vad som hände. När jag vände mig om efter 100 meter såg jag att det var tidningsbudet som korsade gatan som en idiot för att slänga ut att slänga ut tidningshögar till alla butiker som finns på gatan. Där fick vi svaret på vem som väcker oss varje morgonen med vrålande motor. Löpandet gick därifrån utan problem.
På fredagen blev det sent avslut på labbet. Direkt hem och börja grilla lammkotletter och sedan filmkväll i vårt kollektiv The Kangabangas! Changeling är ingen bra film att se en mysig fredag, men det var väldigt bra. Vi var tvungna att sätta på lite glad musik för att inte lägga oss alldeles deppiga och ledsna. I helgen väntar fint väder så vi tänkte att vi ska göra Bondi Beach.
//Oskar
tisdag 23 februari 2010
Bilder
Mega-sushi första dagen!
Ni får en bild till att börja med, fattar jag hur man gör det lite smidigare så kommer det fler.
/Oskar
söndag 21 februari 2010
No no, it's for you, you just clean it up a bit and it's a home
Ja, mycket kan man säga om folk som hyr ut lägenheter i andra hand. Men min värd tar nog priset. Killen är flyttgubbe, men han vet inte hur man flyttar själv...eller städar en lägenhet för den delen. Set ser verkligen ut som ett stort råttbo när vi kommer in med vår packning på lördag klockan 18.00. Han ringde klockan 14 och sa att vi kunde komma när vi ville, men vi tänkte att klockan 18 var bra för då fick han mer tid att städa och flytta ut grejer. Han avslutade samtalet med att fråga om vi kunde komma och hjälpa honom städa, vi trodde självklart att han skämtade, så vi kom ju inte tidigare.
Väl där förstod vi: Han skämtade inte. Hela stället är en fruktansvärd röra! Han har papper överallt, helt random grejer ligger över hela lägenheten. En sko här, tre kaffemuggar där. Skruvar överallt. Köksmaskiner till förbannelse som inte är inkopplade. Tänk på vilken SKIT som helst och du hittar det där. Det är som om han impulsköper saker hela tiden och inte göra något med det. Hela köksbordet var proppat med grejer. Bland annat ett skärp, block med hans anteckningar, skruvar, kaffemuggar och annat bråte. Jag frågar: "Do you want me to put this in a box for you?" varpå han säger: "No no, it's for you. You can use all this stuff. You just clean it up a bit and you have a home."
Tacka fan för det (ursäkta språket) men vi städade lägenheten i två timmar sedan han hade gått (han gick klockan halv nio). Söndag morgon vaknade vi och började städa lägenheten klockan 10. Vi lade ner klockan 22. 12 timmar. Varav 3 jag stod och gnuggade fett från spis och fläkt i köket. Vi använde allt hans rengöringsmedel. Det konstigaste är ju att han hade en hel drös med fina o starka städmedel, men han kan aldrig ha använt dem. 12 timmar söndag. Vi har inte gjort klart allt än. Vi har två skåp som måste tvättas ur och porslinet diskas om, och sen ska vi stoppa in all hans crap i ngn garderob.
Ulrika o Danne gjorde ett hästjobb med sovrummet och gjorde det skitsnyggt. Ulrika gjorde badrummet med klorin. Ingrid jagade spindlad i och på kylskåpet. Mer än hälften av hans mat hade gått ut så vi slängde sånt. När allt detta var gjort söndag kväll köpte vi indisk mat och bara slängde oss däckade i soffan och tittade runt. Vi konstaterade att lägenheten i sig är en av de häftigaste och finaste vi har sett. Planlösningen är häftig, sovrummet stort, köket kombinerat med vardagsrummet och en balkong med morgonsol. Hur någon har kunnat skita ner så mycket i en så fin lägenhet är obegripligt. Den är gammal med trägolv och orginaldörrar. Jag ska försöka lägga upp bilder så fort som möjligt!
Idag har det varit över 40 grader i solen.
Om du har lite stökigt...tänk bara: "Clean it up a bit and you have a home"
//Oskar
Väl där förstod vi: Han skämtade inte. Hela stället är en fruktansvärd röra! Han har papper överallt, helt random grejer ligger över hela lägenheten. En sko här, tre kaffemuggar där. Skruvar överallt. Köksmaskiner till förbannelse som inte är inkopplade. Tänk på vilken SKIT som helst och du hittar det där. Det är som om han impulsköper saker hela tiden och inte göra något med det. Hela köksbordet var proppat med grejer. Bland annat ett skärp, block med hans anteckningar, skruvar, kaffemuggar och annat bråte. Jag frågar: "Do you want me to put this in a box for you?" varpå han säger: "No no, it's for you. You can use all this stuff. You just clean it up a bit and you have a home."
Tacka fan för det (ursäkta språket) men vi städade lägenheten i två timmar sedan han hade gått (han gick klockan halv nio). Söndag morgon vaknade vi och började städa lägenheten klockan 10. Vi lade ner klockan 22. 12 timmar. Varav 3 jag stod och gnuggade fett från spis och fläkt i köket. Vi använde allt hans rengöringsmedel. Det konstigaste är ju att han hade en hel drös med fina o starka städmedel, men han kan aldrig ha använt dem. 12 timmar söndag. Vi har inte gjort klart allt än. Vi har två skåp som måste tvättas ur och porslinet diskas om, och sen ska vi stoppa in all hans crap i ngn garderob.
Ulrika o Danne gjorde ett hästjobb med sovrummet och gjorde det skitsnyggt. Ulrika gjorde badrummet med klorin. Ingrid jagade spindlad i och på kylskåpet. Mer än hälften av hans mat hade gått ut så vi slängde sånt. När allt detta var gjort söndag kväll köpte vi indisk mat och bara slängde oss däckade i soffan och tittade runt. Vi konstaterade att lägenheten i sig är en av de häftigaste och finaste vi har sett. Planlösningen är häftig, sovrummet stort, köket kombinerat med vardagsrummet och en balkong med morgonsol. Hur någon har kunnat skita ner så mycket i en så fin lägenhet är obegripligt. Den är gammal med trägolv och orginaldörrar. Jag ska försöka lägga upp bilder så fort som möjligt!
Idag har det varit över 40 grader i solen.
Om du har lite stökigt...tänk bara: "Clean it up a bit and you have a home"
//Oskar
fredag 19 februari 2010
Kort inlaegg fraan Coogee Beach
Location: Internetcafe paa Coogee Bay Road
Time: 3.35 PM
Plan: Smoothie-bying and sun tanning
I morse vaknade vi och flytt stod paa schemat. Utcheckning och lite frukost vid halv 10. Sen aakte vi taxi till vaart kontor paa UNSW och slaengde in vaar packning daer, vi taenkte att det aer lite boekigt att ta med den till stranden hela dan innan vi kan komma aat laegenheten. Promenad ner till stranden och ett inkoep av glass blev faktiskt noodvaendigt. Ikvaell flyttar vi in i lagenheten om allt gaar som det ska.
Nu ska jag gaa och koepa en banan-smoothie och laegga mig paa stranden, vad ska du goera?
//Oskar
Time: 3.35 PM
Plan: Smoothie-bying and sun tanning
I morse vaknade vi och flytt stod paa schemat. Utcheckning och lite frukost vid halv 10. Sen aakte vi taxi till vaart kontor paa UNSW och slaengde in vaar packning daer, vi taenkte att det aer lite boekigt att ta med den till stranden hela dan innan vi kan komma aat laegenheten. Promenad ner till stranden och ett inkoep av glass blev faktiskt noodvaendigt. Ikvaell flyttar vi in i lagenheten om allt gaar som det ska.
Nu ska jag gaa och koepa en banan-smoothie och laegga mig paa stranden, vad ska du goera?
//Oskar
torsdag 18 februari 2010
På 29 Clovelly Road händer DET
Sedan i måndags har det hänt en del saker. Det största och bästa som hänt är väl att tjejerna lyckades få tag på en lägenhet. Jag och Daniel var självklart på jobbet och tjejerna lediga (det brukar vara så att de kan hänga på stranden medan vi måste vara på jobbet och göra riktiga saker…). Vi satt och läste artiklar om ApoE och hur dess sekretion regleras, när Ingrid ringer och är helt till sig och säger att de är och tittar på en lägenhet. Det hela slutade med att de gick därifrån med ett 4-månaderskontrakt. Vi firade det hela med att bjuda tjejerna på kvällsmat på strandpromenaden.
Något som ingen någonsin har berättat för mig är att Sydney är så grymt backigt. Man kan inte gå någonstans utan att antingen gå nedför eller uppför en gigantisk backe. Det är inte riktigt så farligt i centrala och västra Sydney, men den östra delen är helt galen. Och som sagt är det vänstertrafik och det gör promenerandet på gatan lite mer komplicerat, iaf nu i början. När man springer på gatan är det läge att hålla koll på vilken sidan man springer på så man inte blir påkörd av en bil eller cyklist.
Igår var vi alla fyra och tittade på lägenheten vi ska hyra. Den ligger på våningen ovanför en djuraffär där vi kan få våra ansikten, fötter och svansar omhändertagna, vilket ju är bra. Vem vill inte ha lite svansmassage? Killen vi hyr av är Israel och skall tydligen till sin farm i Perth i ungefär 4 månader och bygga ett hus. Adressen är 29 Clovelly Road och ligger precis nära en jättestor park där man kan cykla, springa o göra allt möjligt. Vi kommer även bo nära en hästkapplöpningsbana, vi tänkte att vi skulle skrapa ihop till vår hyra där.
Det har inte blivit så många felsägningar som jag trodde, men igr drog jag en riktig tabbe i lunchkön när jag skulle säga att jag ville ha rödbetor på min sallad och sa ”redbeet”. Ingrid som stod bredvid mig började skratta och tjejen som skulle göra min sallad fattade nada…och jag blev självklart tomatröd i ansiktet. Rödbeta heter ”beetroot”, så egentligen var det ju inte någon grav felsägning, men kul.
Löpningen i Sydney är fantastisk. Det är frågan om man inte skulle ta och deportera alla löpare och cyklister hit och skeppa bort alla icke-idrottare. Alla vackra vyer, fina gator och branta backar skulle passa perfekt för vilken idrottare som helst. Och de som får träningsvärk av att gå i en trappa kan ju faktiskt ta och bo i Danmark där de inte har några backar…. Men nu ångrade jag mig, det är så vackert och härligt här i Sydney så egentligen borde alla människor i hela världen bo här.
//Oskar
Något som ingen någonsin har berättat för mig är att Sydney är så grymt backigt. Man kan inte gå någonstans utan att antingen gå nedför eller uppför en gigantisk backe. Det är inte riktigt så farligt i centrala och västra Sydney, men den östra delen är helt galen. Och som sagt är det vänstertrafik och det gör promenerandet på gatan lite mer komplicerat, iaf nu i början. När man springer på gatan är det läge att hålla koll på vilken sidan man springer på så man inte blir påkörd av en bil eller cyklist.
Igår var vi alla fyra och tittade på lägenheten vi ska hyra. Den ligger på våningen ovanför en djuraffär där vi kan få våra ansikten, fötter och svansar omhändertagna, vilket ju är bra. Vem vill inte ha lite svansmassage? Killen vi hyr av är Israel och skall tydligen till sin farm i Perth i ungefär 4 månader och bygga ett hus. Adressen är 29 Clovelly Road och ligger precis nära en jättestor park där man kan cykla, springa o göra allt möjligt. Vi kommer även bo nära en hästkapplöpningsbana, vi tänkte att vi skulle skrapa ihop till vår hyra där.
Det har inte blivit så många felsägningar som jag trodde, men igr drog jag en riktig tabbe i lunchkön när jag skulle säga att jag ville ha rödbetor på min sallad och sa ”redbeet”. Ingrid som stod bredvid mig började skratta och tjejen som skulle göra min sallad fattade nada…och jag blev självklart tomatröd i ansiktet. Rödbeta heter ”beetroot”, så egentligen var det ju inte någon grav felsägning, men kul.
Löpningen i Sydney är fantastisk. Det är frågan om man inte skulle ta och deportera alla löpare och cyklister hit och skeppa bort alla icke-idrottare. Alla vackra vyer, fina gator och branta backar skulle passa perfekt för vilken idrottare som helst. Och de som får träningsvärk av att gå i en trappa kan ju faktiskt ta och bo i Danmark där de inte har några backar…. Men nu ångrade jag mig, det är så vackert och härligt här i Sydney så egentligen borde alla människor i hela världen bo här.
//Oskar
onsdag 17 februari 2010
Detta håller jag på med (icke-lekmannabeskrivning)
Bakgrund kinesiner
Kinesiner är mikrotubiliberoende motorproteiner som deltar i multipla cellulära funktioner såsom vesikel och organelltransport samt mitos. Medlemmar i Kinesin-II-familjen trafikerar först och främst i anterograd riktning och är kända för att delta i vesikel och melanosomtransport. Apolipoprotein E (ApoE), ett protein som är känt att spela roll vid Alzheimers och atherosklerosprotektion, är beroende av ett mikrotubulinätverk för sekretion. Då sekretion av ApoE från celler som makrofager och astrocyter är viktigt för dess funktion, är det viktigt att fastställa de molekylära mekanismer som underligger ApoE-trafikering och sekretion. Detta kommer öka vår förståelse för sjukdomsprevention och behandling av både atheroskleros och Alzheimers sjukdomar.
Mål
Projektet kommer att undersöka om motorer från Kinesin-II-familjen är involverade i ApoE-sekretion från makrofager från människor.
Bakgrund Kinesin-II-experiment
Kinesin-II-motorer kan delas in i två subfamiljer: heterotrimera (består av de tunga kedjorna KIF3A och KIF3B och den lätta kedjan KAP) och heterodimera (bestående av två tunga KIF17-kedjor). Experimenten kommer att avgöra om någon av dessa subfamiljer av Kinesin-II har någon roll i sekretionen av ApoE.
Metoder
Isolering och odling av human-monocyte-derived-macrophages (HMDM)
Användning av cellinjer som uttrycker ApoE (HEK293 och CHO)
DNA-analys med PCR
Proteinanalys med Western Blotting
Proteinsekretionsanalys med ELISA
Knock-down av proteiner med siRNA
Confocal-mikroskopi
Viabilitetstestning och LD-analys
Det kommer en mer vardaglig version senare så att ni förstår.
//Oskar
Kinesiner är mikrotubiliberoende motorproteiner som deltar i multipla cellulära funktioner såsom vesikel och organelltransport samt mitos. Medlemmar i Kinesin-II-familjen trafikerar först och främst i anterograd riktning och är kända för att delta i vesikel och melanosomtransport. Apolipoprotein E (ApoE), ett protein som är känt att spela roll vid Alzheimers och atherosklerosprotektion, är beroende av ett mikrotubulinätverk för sekretion. Då sekretion av ApoE från celler som makrofager och astrocyter är viktigt för dess funktion, är det viktigt att fastställa de molekylära mekanismer som underligger ApoE-trafikering och sekretion. Detta kommer öka vår förståelse för sjukdomsprevention och behandling av både atheroskleros och Alzheimers sjukdomar.
Mål
Projektet kommer att undersöka om motorer från Kinesin-II-familjen är involverade i ApoE-sekretion från makrofager från människor.
Bakgrund Kinesin-II-experiment
Kinesin-II-motorer kan delas in i två subfamiljer: heterotrimera (består av de tunga kedjorna KIF3A och KIF3B och den lätta kedjan KAP) och heterodimera (bestående av två tunga KIF17-kedjor). Experimenten kommer att avgöra om någon av dessa subfamiljer av Kinesin-II har någon roll i sekretionen av ApoE.
Metoder
Isolering och odling av human-monocyte-derived-macrophages (HMDM)
Användning av cellinjer som uttrycker ApoE (HEK293 och CHO)
DNA-analys med PCR
Proteinanalys med Western Blotting
Proteinsekretionsanalys med ELISA
Knock-down av proteiner med siRNA
Confocal-mikroskopi
Viabilitetstestning och LD-analys
Det kommer en mer vardaglig version senare så att ni förstår.
//Oskar
tisdag 16 februari 2010
The Sydney gear is on
Vi kommer till campus runt halv tio och tar en sväng runt området, byter om till långbyxor på toans cafeteria för att sedan gå och gå och knacka på den byggnaden vi ska vara i. Vi blev insläppta och fick skriva in oss på besökslistan för att sedan åka upp till Wendy och hennes crew. Väl där, efter 4 säkerhetskortsswipe, träffade vi vår ena hands-on-handledare Maaike. Hon är tillsammans med Donna den som ska handleda oss praktiskt, och det är egentligen deras personliga forskningsprojekt vi ska hjälpa till med. Båda Maaike och Donna jobbar under Len Kritharides. Len är egentligen en kliniskt arbetande kardiolog men leder forskningen kring makrofager och ApoE-utsöndring tillsammans med Wendy. Alla ord tänkte jag förklara lite senare. Ni får fantisera lite till om vad de egentligen innebär.
Vi blev presenterade för Len av Maaike. Han är egentligen bara på labet 1 dag i veckan, övrig tid är han på sin kardiologiklinik. Nu är han här i två veckor för att skriva anslagsansökningar till sin forskning. Så den lille mannen springer runt på kontoret hela tiden nu. Det första han sa var: ”Hi guys, I see you got your Sydney gear on”. Varken jag eller Danne förstod vad han menade, men jag tog det som en komplimang (det är ju skönt att veta att man ser local ut) och Danne tog det inte lika bra (han fick intrycket av att Len tyckte vi såg för slött klädda ut).
Vi fick sedan våra skrivbord och hookade upp oss på nätet för att se att allt funkade. Vi gick till ett café på campus med Maaike, Donna och Nick för att dricka lite kaffe och få ett välkomstsnack. Det tog säkert 10 minuter att gå till cafét, men det var tydligen det bästa kaffet. Alltså är kafferasterna med svenska mått mätt rätt långa. Från våra platser på kontoret ser man in i hela labet, det är en enda stor glasvägg mellan de två rummen. Vi sitter i landskap med ca 12 personer.
Vi fick sluta kl 2 första dagen. Med oss hem fick vi 3 artiklar och 2 projektbeskrivningar. Vi skall alltså bli uppdelade på 2 olika projekt. Ett handlar om AKAPs och ett om Kinesin-II. Båda proteinerna har med utsöndring av ApoE att göra, och vi kommer göra exakt samma labarbete, så vi kommer nog att göra väldigt lika arbeten men med olika slutresultat. Efter skummande av artiklar och läsande av beskrivningarna bestämde vi oss för att Danne tar AKAPs med Maiike och jag tar Kinesin-II med Donna.
Eftermiddagen spenderade vi på stranden. Det var hur soligt som helst och självklart var det bara att slänga på sig faktor 30. Vi badade länge i det 23-gradiga vattnet, och kände oss som små barkbåtar i de stora vågorna. Man slängdes säkert ett tiotal meter när det kom en riktigt stor våg. Lägenhetsletandet började idag, men tyvärr utan resultat och vi hade planer på att stanna på hostelet en vecka till. Jetlagen har inte riktigt släppt ännu, så vi är rent ut sagt skittrötta på kvällarna, förutom Danne som på nåt sätt är pigg på kvällarna o seg på mornarna. Så…somnade runt 21.
Såhär kan en forskarstudents måndagar se ut!
//Oskar
Vi blev presenterade för Len av Maaike. Han är egentligen bara på labet 1 dag i veckan, övrig tid är han på sin kardiologiklinik. Nu är han här i två veckor för att skriva anslagsansökningar till sin forskning. Så den lille mannen springer runt på kontoret hela tiden nu. Det första han sa var: ”Hi guys, I see you got your Sydney gear on”. Varken jag eller Danne förstod vad han menade, men jag tog det som en komplimang (det är ju skönt att veta att man ser local ut) och Danne tog det inte lika bra (han fick intrycket av att Len tyckte vi såg för slött klädda ut).
Vi fick sedan våra skrivbord och hookade upp oss på nätet för att se att allt funkade. Vi gick till ett café på campus med Maaike, Donna och Nick för att dricka lite kaffe och få ett välkomstsnack. Det tog säkert 10 minuter att gå till cafét, men det var tydligen det bästa kaffet. Alltså är kafferasterna med svenska mått mätt rätt långa. Från våra platser på kontoret ser man in i hela labet, det är en enda stor glasvägg mellan de två rummen. Vi sitter i landskap med ca 12 personer.
Vi fick sluta kl 2 första dagen. Med oss hem fick vi 3 artiklar och 2 projektbeskrivningar. Vi skall alltså bli uppdelade på 2 olika projekt. Ett handlar om AKAPs och ett om Kinesin-II. Båda proteinerna har med utsöndring av ApoE att göra, och vi kommer göra exakt samma labarbete, så vi kommer nog att göra väldigt lika arbeten men med olika slutresultat. Efter skummande av artiklar och läsande av beskrivningarna bestämde vi oss för att Danne tar AKAPs med Maiike och jag tar Kinesin-II med Donna.
Eftermiddagen spenderade vi på stranden. Det var hur soligt som helst och självklart var det bara att slänga på sig faktor 30. Vi badade länge i det 23-gradiga vattnet, och kände oss som små barkbåtar i de stora vågorna. Man slängdes säkert ett tiotal meter när det kom en riktigt stor våg. Lägenhetsletandet började idag, men tyvärr utan resultat och vi hade planer på att stanna på hostelet en vecka till. Jetlagen har inte riktigt släppt ännu, så vi är rent ut sagt skittrötta på kvällarna, förutom Danne som på nåt sätt är pigg på kvällarna o seg på mornarna. Så…somnade runt 21.
Såhär kan en forskarstudents måndagar se ut!
//Oskar
måndag 15 februari 2010
Bring the 30
Den person som har fixat allt så att vi kan komma hit till Sydney är Wendy Jessup. Hon har styrt och ställt med visum, projektbeskrivning och fixat två personliga labhandledare till mig och Daniel. Klockan 10 på söndagen mötte vi Wendy utanför vårt hostel för att lära känna varandra lite och för att åka till University of New South Wales (UNSW) och kolla på labet och kontoret där vi ska hålla till. Wendy är väldigt trevlig och tillmötesgående. Vi åkte sen till UNSW och kollade runt lite på campus. Vi håller till i en helt nybyggd del som heter Lowy Cancer Research Center, en helt grön byggnad. Väldigt high tech, swipecards överallt och stora panoramafönster. Labet är hur fräscht som helst och bara använt i en månad, och jag och Daniel får en egen bänk och två egna skrivbord där vi ska lösa gåtan med atherosklerosplackens regress.
Eftermiddan spenderade vi alla fyra inne i Sydney Center. Vi gick självklart och tittade på Operahuset och Sydney Bridge. Vi hittade en opera som vi tänkte gå på någon gång snart, bara för att ha varit där på någon riktig föreställning och inte bara använt toan… Vi traskade sedan igenom den Botaniska Trädgården i hamnen. Den var grymt vacker, det fanns massor av fåglar och vissa träd såg ut att komma direkt från Sagan om Ringen.
Efter att ha lurat till oss ett TravelTen-kort till studentpris åkte vi bussen hem till Coogee igen. Matlagning och lite kvällshäng innan vi somnade. Vi är fortfarande rätt jetlagade, somnar tidigt och vaknar tidigt. Men det är faktiskt inget jag klagar på. Jag fick tom med mig Ulrika på en morgonlöpning första morgonen, det har nog aldrig hänt i hennes liv. Jag har än så länge kommit upp varje morgon (3 st) och sprungit eller gått, det är så grymt att gå eller springa på strandpromenaden och se alla vågor och vindar som slår emot klipporna.
Än så länge har det spöregnat någon gång varje dag här, bara så ni vet finns skitväder här nere också. Men när väl solen kommer fram är det som om man befinner sig i Saharaöknen, helt galet varmt. Som Wendy sa: ”Here we got sun protection with factor 30 minimum, not the ridiculous ones you got in Sweden with factor 7 and 10”. Så…kommer ni och hälsar på, bring the 30!
//Oskar
Eftermiddan spenderade vi alla fyra inne i Sydney Center. Vi gick självklart och tittade på Operahuset och Sydney Bridge. Vi hittade en opera som vi tänkte gå på någon gång snart, bara för att ha varit där på någon riktig föreställning och inte bara använt toan… Vi traskade sedan igenom den Botaniska Trädgården i hamnen. Den var grymt vacker, det fanns massor av fåglar och vissa träd såg ut att komma direkt från Sagan om Ringen.
Efter att ha lurat till oss ett TravelTen-kort till studentpris åkte vi bussen hem till Coogee igen. Matlagning och lite kvällshäng innan vi somnade. Vi är fortfarande rätt jetlagade, somnar tidigt och vaknar tidigt. Men det är faktiskt inget jag klagar på. Jag fick tom med mig Ulrika på en morgonlöpning första morgonen, det har nog aldrig hänt i hennes liv. Jag har än så länge kommit upp varje morgon (3 st) och sprungit eller gått, det är så grymt att gå eller springa på strandpromenaden och se alla vågor och vindar som slår emot klipporna.
Än så länge har det spöregnat någon gång varje dag här, bara så ni vet finns skitväder här nere också. Men när väl solen kommer fram är det som om man befinner sig i Saharaöknen, helt galet varmt. Som Wendy sa: ”Here we got sun protection with factor 30 minimum, not the ridiculous ones you got in Sweden with factor 7 and 10”. Så…kommer ni och hälsar på, bring the 30!
//Oskar
söndag 14 februari 2010
1028 km/h
Snöstormar i Frankfurt gjorde att vi fick förseningar från start. Men efter dryga timmen fick vi lyfta från Arlanda och pallrade oss ner till Tyskland. Där väntade 4h av väntan så vi dödade dem genom att äta Big Tasty Bacon på McD och kolla in flygplatsen by night. Frankfurt har alltså en STOR flygplats. Rätt knepigt att hitta rätt när man ska någonstans. När vi gick igenom säkerthetskontrollen fick jag ta av mig kläder och skor och de trodde att jag hade farliga saker i skorna så de fick scannas separat och vakten gav surt tillbaks dem till mig när han inte hittade något farligt. Till slut fick vi komma ombord på vårt plan mot Singapore. Det var ett sånt där superduperstort plan med två våningar och typ 450 passagerare. Den rackarn tog oss till Singapore på tolv timmar och där fick vi stiga av planet i 30 minuter för att gå på samma plan igen efter tankning och städning. Nu var det bara 7h flygning kvar, men ca 6h av dom var fulla av turbulens. Tydligen på grund av något dunderåskväder över Australien just samma natt som vi flög. Lyckligt ovetandes om detta trodde vi att det var normalt att det skulle studsa så mycket. Flygplanet flög i 102 km/h oxå, rätt ballt.
Vi kom till passkontrollen och tjejerna smet igenom utan problem, men (inte oväntat) var det problem för oss. Våra pass-scanningar visade "FAILED" i stor röd text över skärmen, men vakten var schysst och de aktiverade våra pass och visa så vi blev inte satta i fängelse. Droghunden var intresserade av oss, jag var rädd att mina skor skulle ryka igen, men jag klarade mig denna gång.
Taxi till hostelet, bla bla bla, frukost på strandpromenaden, incheckning, rundvandring i Coogee och sen lite jet-lag sömn. Uppvakning, promenad längs havet i spöregn, sushirestaurang med världens största sushibitar, hemgång och däckning i sängen till Star Wars.
Detta var första dan.
Vi kom till passkontrollen och tjejerna smet igenom utan problem, men (inte oväntat) var det problem för oss. Våra pass-scanningar visade "FAILED" i stor röd text över skärmen, men vakten var schysst och de aktiverade våra pass och visa så vi blev inte satta i fängelse. Droghunden var intresserade av oss, jag var rädd att mina skor skulle ryka igen, men jag klarade mig denna gång.
Taxi till hostelet, bla bla bla, frukost på strandpromenaden, incheckning, rundvandring i Coogee och sen lite jet-lag sömn. Uppvakning, promenad längs havet i spöregn, sushirestaurang med världens största sushibitar, hemgång och däckning i sängen till Star Wars.
Detta var första dan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)