Vi är två labbargrabbar

Man trodde ju faktiskt att T6 skulle bli full av tretimmars-arbetsdagar, men icke… Visserligen jobbar man på pappret 9 to 5, men det är ingen som håller klockan 17 som sluttid. Inte en enda dag denna vecka har vi kommit ifrån jobbet innan 18. Som nyblivna forskare drillas vi dagarna i ända i nya tekniker och Safety Work Procedures. Allt vi gör tar 3 gånger så lång tid som en riktig labbare gör det på. Vi har dock som mål att försöka komma ner till de där tretimmarsdagarna vi drömt om sedan vi för ett och ett halvt år sedan började planera resan.

Denna vecka har vi gjort första steget i vårt projekt. Det gick ut på att identifiera om de proteiner (=äggviteämnen) vi ska forska på finns i de tre olika celltyperna vi använder. Daniel skulle hitta sina AKAP149 och Rab32, jag skulle hitta KIF3A. På måndagen (eller om det var förra fredagen) började vi med att ta lysera (=avdöda) de celler vi skulle använda. Efter diverse proteinanalyser och isolering av RNA (=ett mellansteg i produktionen från arvsmassa till färdigt protein) och lipider (=fett) började vi på onsdagen förbereda för vår allra första Western Blot, som skulle påbörjas på torsdagen och avslutas på fredagen. Western Blot är inte så spännande eller komplicerat som det låter. Det går ut på att man stoppar en viss vätska man vill analysera för proteiner i en gelé-lik massa, låter en ström gå igenom gelén och låta provet vandra genom gelén. För att ta reda på hur det ligger till med proteininnehållet i provet går man genom ett visst antal steg som till slut resulterar i att man framkallar en bild på vanligt ljuskänsligt fotopapper i ett alldeles vanligt mörkerrum. Kortfattat får jag alltså ett fotobevis på om mitt eftersökta protein finns i mina celler (=analyserat prov).

Fredagen slutade med att vi utan övervakning fick lysera våra egna makrofager (=kroppens egna dammsugare som tar upp skräp och bakterier) för protein- och RNA-analyser. Jag har nog aldrig dubbelkollat en labbeskrivning så många gånger som då. Men jag och Danne höll våra huvuden kalla, och til slut…SUCCESS. Vår första lab-procedur utan övervakning lyckades. På måndag får vi iofs se om vi gjorde rätt när vi ska använda resultaten vi frös in i vår walk-in-minus-twenty vi har där. Vi brukar tänka på Sverige när vi går in där och myser i kylan, sen går vi ut o tänker att det nog ändå är lite bättre med värme.

Vi har i veckan fixat rätt mycket saker. Kopierat nycklar till lägenheten, köpt internet och hittat ett nytt favvo-lunchställe. CHOY’S är stället att gå till för mongolisk mat. Nudelsoppan där is verkligen the shit och jag skulle kunna äta den soppan till frukost, lunch och middag om någon tvingade mig. Vi har också fått pengarna som vi sökt från CSN för flygbiljetterna, så nu är vi ekonomiskt på köl igen.

I torsdags skulle jag till jobbet vid sju och jag tog en löprunda innan, så jag gick upp klockan 5. Så fort jag kom utanför dörren gick det en läskig pensionär på andra sidan som stannade bakom ett träd, stack fram huvudet och bara tittade på mig. Och han fortsatte titta. Jag sprang livrädd därifrån, det var troligen någon som var på jakt efter mig. Samtidigt satt det en byggarbetare i en pickup vid vår dörr som tog upp ett block och började skriva när jag kom ut från lägenheten. Jag blev paranoid och tänkte att lägenheten var under övervakning. Sedan hjälpte det inte att när jag kom fram till första korsningen tändes ett par billyktor framför mig. Bilen rivstartade, korsade vägen och tvärnitade precis bredvid mig. Den hade mörka rutor så jag såg inte in i den, men jag tänkte att det var bättre att springa snabbt än att stanna och vänta för att se vad som hände. När jag vände mig om efter 100 meter såg jag att det var tidningsbudet som korsade gatan som en idiot för att slänga ut att slänga ut tidningshögar till alla butiker som finns på gatan. Där fick vi svaret på vem som väcker oss varje morgonen med vrålande motor. Löpandet gick därifrån utan problem.

På fredagen blev det sent avslut på labbet. Direkt hem och börja grilla lammkotletter och sedan filmkväll i vårt kollektiv The Kangabangas! Changeling är ingen bra film att se en mysig fredag, men det var väldigt bra. Vi var tvungna att sätta på lite glad musik för att inte lägga oss alldeles deppiga och ledsna. I helgen väntar fint väder så vi tänkte att vi ska göra Bondi Beach.

//Oskar